Vademecum

Vademecum, eller korrektare Vade me cum, är latin och betyder ”gå med mig”. En skrift med denna titel är alltså en följeslagare på en lång vandring; en god vän; och en hjälpare. Alltså en metafor för en handbok. Under denna rubrik tänkte jag i ett antal korta texter behandla lite smått och gott som kanske kan tjäna som inspiration för den som valt att intressera sig för medeltidsmynt.

Allt som skrivs här är mina personliga åsikter, baserade på mina egna erfarenheter. Andra kan tycka annorlunda, och ha helt andra erfarenheter, och det är naturligtvis så att andra ibland vet bättre och är kunnigare än undertecknad!

Dokumentation, del 1: Fotografering.

Det finns många goda skäl till att man bör ha en bra dokumentation av sin samling, och i en god dokumentation ingår naturligtvis bra fotografier av mynten i samlingen. I dagsläget är det naturligtvis digitala bilder som gäller. Nedan redovisas hur jag själv går till väga när jag fotograferar mynt. Man behöver: (1) En digitalkamera med macro-funktion – ”närbildsfunktion”. (2) Ett bra och stabilt fotostativ. (3) Belysning med rätt ”färgtemperatur”, d.v.s. vitt ljus. (4) Någon typ av arrangemang att placera myntet på.

1. Kameran behöver absolut inte vara någon superkamera. Om syftet är att kunna studera myntet på din dators bildskärm så räcker 3-4 megapixlar (bildpunkter) mer än väl (en typisk datorskärm har kanske upplösningen 1280x1024, d.v.s. ca 1,3 megapixlar). Skall bilderna användas i publikationer och tryckas i hög kvalitet i hög förstoring så krävs naturligtvis mera. Kvaliteten på kamerans optik är betydligt viktigare än antalet pixlar. Autofokus finns numera på nästan alla kameror, och underlättar naturligtvis. Själv använder jag en numera nästan antik Olympus C-765.

2. Stativets viktigaste egenskap är dess stabilitet. Ett stativ från en gammal förstoringsapparat duger alldeles utmärkt. Men kompromissa absolut inte med stabiliteten.

3. Belysningen är också mycket viktig. Bäst resultat når man, enligt min mening, med naturligt solljus. Men det finns numera också bra LED-belysningar med vitt ljus att köpa. Vanliga glödlampor ger röda bilder, och det gäller även halogenlampor (även om dessa är något ”vitare” an vanliga glödlampor). Vanliga lysrörslampor, s.k. lågenergilampor, kan ge allehanda märkliga färgeffekter, ofta med en störande dragning mot grönt. Utöver bra primär belysning måste man även tänka på att undvika att få alltför hårda skuggor i sina bilder. Därför behöver normalt även skuggsidan av myntet belysas, t.ex. med diffust reflekterat ljus från ett vitt papper eller en separat belysning.

4. Placeringsanordningen för myntet kan se ut på olika sätt beroende på vilken typ av bilder man vill ha. Normalt vill man dock undvika de skuggor bredvid myntbilden, vilket man får om man bara lägger myntet på t.ex. ett vitt papper. Vissa använder en djup plåtburk som man målat svart på insidan, och i vilken man i mitten fäst en uppstickande pinne, på vars topp man placerar myntet. Detta ger utmärkta bilder med myntet mot en svart bakgrund. Själv föredrar jag vit bakgrund, och jag vill också gärna ha med en millimetergraderad linjal i bilden. Så jag har valt en uppställning där jag placerar myntet på en glasskiva 5-10 cm över ett vitt papper. Vid snett infallande ljus så hamnar då skuggan av myntet utanför kamerans bildfält. Solen belyser både myntet och det vita bakgrundspappret, och upplättningsbelysning på skuggsidan ordnas enkelt med ett vitt papper bredvid kameran.

Allmänt:

För att få bra bilder så måste man i första hand jobba med att få belysningen rätt. Jag brukar låta ljuset falla på myntet från riktningen ”kl 10-11”, d.v.s. snett uppifrån vänster. Jag fotograferar också normalt i naturligt solljus, vilket jag tycker ger allra bäst resultat. Solens höjd över horisonten har också betydelse. Ju lägre den står desto längre blir skuggorna. Och detta skall man naturligtvis utnyttja till sin fördel. Mynt med låg relief i präglingen, t.ex. de flesta örtugar, kräver ”längre skuggor” för att bilden skall blir bra och detaljrik, medan mynt med hög relief, t.ex. många brakteater, med fördel fotograferas med ”korta skuggor”. Här måste var och en prova sig fram till bästa möjliga resultat. Övning ger färdighet!

Efterbehandling:

Med moderna bildbehandlingsprogram som t.ex. Photoshop kan man göra många fantastiska saker för att ”förbättra” sin bild. Man kan göra bilden skarpare och man kan t.o.m. redigera bort repor och skador. Min principiella inställning är att en bild bör visa myntet så naturtroget och detaljrikt som möjligt – och då naturligtvis även med repor och andra skador. En naturlig konsekvens av denna inställning blir då att man bör avstå från alla typer av ”förskönande” bildmanipulation. Men finns det då några funktioner i t.ex. Photoshop som är OK att använda? Tja … man kan väl bara konstatera att ibland kan myntet själv, i kombination med ogynnsamma belysningsförhållanden, faktiskt ibland gör det nästan omöjligt att ta riktigt bra bilder. T.ex. kan myntet ibland vara mycket mörkt – nästan svart. Mindre justeringar av bildens ljushet och kontrast kan då i efterhand behövas. Men där tycker jag också själv att gränsen går för vad som är acceptabelt. Och naturligtvis kan man ibland behöva beskära bilden och ”frilägga” den, beroende på vad den skall användas till. För tvåsidiga mynt är det också bekvämt att lägga ihop bilderna av åt- och frånsida i en gemensam bild. Men jag sparar alltid de oredigerade originalbilderna som referens.

På bilden nedan ser ni min anspråkslösa utrustning tillfälligt uppriggad i ett söderfönster ca kl. 8-9 på förmiddagen.

foto-4.jpg

Och en helt oredigerad bild (här nerskalad till 500 pixlars bredd - den verkliga linjära upplösningen är drygt 4 ggr bättre) kan se ut på detta sätt:

0323a-p7160131.jpg

 

Dokumentation, del 2: Vikt, vägning och vågar.

Man bör i sin förteckning över mynten i den egna samlingen även notera myntens vikt. Ytterst få svenska och gotländska medeltidsmynt väger mera än 2 gram. Undantagen är väl vissa av de tyngsta Olof-penningarna och Sören Norrbys Visby-skillingar. Å andra sidan så finns det vissa brakteater som väger runt 0,10 gram, och i extremfallet t.o.m. något mindre.

Vaför är då vikten viktig? Jag ser två-tre huvudargument: (1) En korrekt och noggrann viktangivelse (tillsammans med ett bra foto)  är av stort värde om ditt mynt t.ex. skulle bli stulet och du behöver bevisa att det är just ditt mynt som dykt upp i något annat sammanhang; (2) om du känner ditt mynts vikt, så kan det också underlätta att identifiera tidigare ägare/försäljningar i äldre auktionskataloger och lagerlistor, s.k. proveniensutredning; och sist – och kanske av underordnad betydelse – (3) en dramatiskt avvikande vikt (från det normala för mynttypen) kan vara en indikation på att myntet är falskt.

Det är önskvärt att kunna registrera vikten i gram med minst två decimaler. Men man vill också helst ha minst två signifikanta siffror, vilket gör att man vid vägning av de allara lättaste mynten faktiskt behöver milligram-noggranhet.  Det finns en stor mängd digitala vågar tillgängliga på marknaden. Vilket fabrikat och vilken modell man väljer är väl mest en smaksak. Det är dock bra om man väljer en våg som kan kalibreras, och där kalibreringsvikter medföljer.

Själv använder jag två olika vågar: (1) En våg som klarar 0-50 gram med noggranhet 0,01 gram, och (2) en som klarar 0-10 gram med 0,001 grams noggranhet. Den förstnämnda (1) används till de allra flesta mynten, och är också den som är mest robust och därmed kan följa med på diverse utflykter, t.ex. mässor och auktioner. Milligramvågen (2) är känsligare och används endast hemma och för att väga de allra lättaste mynten. Samt ibland för att fastställa den ”andra decimalen” korrekt, när våg (1) inte riktigt kan bestämma sig om ett mynt väger t.ex. 1,15 eller 1,16 gram. Väg (2) kan då ge svaret, t.ex. 1,156 gram, vilket gör att korrekt vikt med två decimaler i detta fall är 1,16 gram.

Milligramvågen måste hanteras med viss försiktighet. T.ex. så är den ganska känslig för drag och luftrörelser. Kom också ihåg att vid vägning placera vågarna på ett stabilt och vågrätt underlag, samt kontrollera att vågen visar noll innan myntet läggs på vågskålen. Ge också gärna vågen några extra sekunder att stabilisera sig innna du läser av vikten.

vagar-p8190037.jpg

 

Dokumentation, del 3: Katalogen

Ovan har jag beskrivit hur jag fotograferar och väger mynt. Men vad gör jag då med denna information? Rent generellt så är det viktigt att man ”för bok” över sin samling. Detta kan göras på många olika sätt. Det enklaste är väl att bara sätta ett kryss vid de objekt man har i sin samling i någon lämplig referensbok. Men detta är enligt min åsikt helt otillräckligt. Dokumentationen skall ju fylla flera olika syften.

- Man vill ju veta vad man har.

- Man vill dokumentera kvalitet (inklusive skador), och vad man betalat – när och till vem?

- Man vill ha referenser till litteratur och de fotografier och viktuppgifter man registrerat.

- Man vill ju också gärna ha någon plats att skriva in provenienser (tidigare ägare och försäljningar), samt rent allmänt kommentera myntet.

Det finns databaser att köpa som löser detta problem, och även en del ”free-ware”. Jag har dock undvikit dessa, då de allra flesta sådana vänder sig till samlare av moderna mynt med årtal. Och de flesta av dessa är dåligt anpassade till svenska förhållanden och till medeltidsmynt. Jag har istället valt en ganska enkel lösning där jag registrerar alla mynt i Excel; ett mynt per rad. De olika kolumnerna används sedan för uppgifter om myntherre, kvalitet, vikt, inköpsdatum, litteraturreferens(-er), bildreferens,etc.

Bilderna har jag valt att helt enkelt löpnumrera med ett fyr-ställigt nummer, 0001 till 9999, vilket torde räcka för all framtid för den som samlar svenska medeltidsmynt. Om myntet är en brakteat så räcker det med ett nummer – annars så adderar jag ett A eller ett B efter siffran. Alla bilder ligger sedan på en separat katalog. Jag har undvikit att lägga en direkt länk till bilderna i Excel, eftersom man då blir beroende av att katalogstrukturen hålls intakt. Och den kan ju behöva ändras i framtiden.

Det är sedan mycket enkelt att med de verktyg som finns i Excel sortera denna lista på olika sätt, liksom selektera ut mynt som uppfyller vissa kriterier. När jag sålt ett mynt (vilket naturligtvis händer ibland) så flyttar jag helt enkelt den rad som beskriver myntet till en ny flik i Excel-filen, samt adderar uppgifter om när och till vem myntet såldes, samt pris. Detta upplägg fungerar utmärkt för undertecknad.

Och numera så finns ju också s.k. moln-lösningar, så man kan komma åt all sin dokumentation från en smartphone eller läsplatta när som helst och var som helst. Oumbärligt på t.ex. en myntmässa, då man hittar ett intressant mynt och vill ha snabbt svar på frågor av typen; har jag detta mynt?; om så – vilken kvalitet har mitt mynt?; vad har jag betalat?; etc.

Förvaring

Hela min myntsamling förvaras i ett backfack – så tjuvar göre sig icke besvär! Då alla mynt dessutom enligt ovan är vägda och fotograferade, så är de i princip osäljbara. När det gäller äldre hammarpräglade mynt så är ju alla exemplar lite olika, så det är inga problem att identifiera ett specifikt exemplar om man har bilder och viktuppgift. Skulle någon (mot förmodan) ändå stjäla min myntsamling eller något objekt ur den, så kommer vederbörande snabbt att upptäcka att jag då omedelbart skickar förteckning och bilder på det stulna till svenska och internationella mynthandlare och auktionsfirmor.

Men mynten ligger ju inte huller om buller i en plastpåse i backfacket...

Nedan tänkte jag beskriva lite hur jag rent konkret förvarar mynten så att de dels kan beundras, men ändå ligger skyddade och väldokumenterade.

 

Fortsättning följer i sinom tid !