Gorgons myntsida

Referenslitteratur Svenska Medeltidsmynt

För att på ett bra sätt kunna tillgodogöra sig framställningen nedan rekommenderas att man har tillgång till Brita Malmers Den senmedeltida penningen i Sverige.

Senmedeltida penningar

Under Albrekt av Mecklenburg (kung 1364-1389) introduceras ca 1370 närmast högre nominal i det svenska medeltida myntsystemet, nämligen örtugen. Denna kom successivt att ersätta penningen som det viktigaste myntet under det kommande seklet. Halvörtugen introduceras 1478. Parallellt med örtugsmyntningen fortsätter man att utge penningar i form av brakteater. Penningarnas principiella utseende standardiseras under denna period, vilket ger upphov till vissa utmaningar beträffande dateringen av dessa.

Dessa små anonyma mynt präglades alltså parallellt med de högre valörerna örtug och halvörtug från sent 1300-tal till tidigt 1500-tal. Brita Malmers forskningar, vilka publicerades i Den senmedeltida penningen i Sverige år 1980, etablerar en grov kronologi för dessa mynt. Malmers underlag för denna kronologi är dels haltanalyser, dels myntens förekomst i myntfynden. Malmers resultat redovisas som sannolika tidpunkter eller tidsintervall för de olika varianterna av dessa mynt; den mer komplexa frågeställningen kring attribuering till myntherrar lämnas huvudsakligen öppen. Under denna tidsperiod sjunker silverhalten successivt från ca 8 lod (d.v.s. 8 sextondelar, eller 50%) ned till endast 3 lod (18,75%) i början av 1500-talet.

Rent generellt kan man notera att såväl det bevarade myntmaterialet som de kända myntförordningarna från denna tid (Stockholm 1449, 1478, 1497; Västerås 1480) styrker tesen att när man slog mynt på en viss myntort slog man i normalfallet såväl örtugar/halvörtugar som penningar. Undantag från denna huvudregel kan naturligtvis finnas för myntorter och/eller myntherrar med mycket obetydlig myntning under kortare tid, men knappast i de fall där myntningen var av större omfattning. I denna artikel presenteras ett förslag till en mer exakt datering, och attribuering till myntorter och myntherrar för de senmedeltida penningarna. Det bör poängteras att för vissa varianter, speciellt för huvuddelen av penningarna med bokstav, är attribueringarna numera ganska säkerställda, medan en stor del av penningarna med krönt huvud är betydligt knepigare att med säkerhet koppla till en specifik myntherre. Det kan inte nog betonas att attribueringarna av de sistnämnda i några fall är osäkra. Notera också att det finns ett flertal varianter av penningarna med krönt huvud som utelämnats i beskrivningen.

- Penningar med krönt huvud är präglade i Stockholm.

- Penningar med krönt S är slagna i Söderköping.

- Penningar med A, med eller utan krona över bokstaven, associeras med myntverken i Västerås eller Åbo.

- Penningar med krönt E slagna i Kalmar; associationen E/Kalmar är känd på mynt under hela senmedeltiden.

- Penningar med krönt L är slagna i Lödöse. Mynttypen är extremt sällsynt och behandlas inte nedan.

Dessa penningar utgör ett fascinerande material för såväl forskning som samlande, även om mynt tillhörande denna grupp definitivt inte hör till de allra lättaste att bestämma. Men övning ger färdighet, och med tiden infinner sig en känsla för stil och detaljer som gör att man ganska snabbt identifierar och daterar dessa mynt. Den som finner dessa penningar intressanta bör också anskaffa Brita Malmers bok då referenser till denna bok förekommer flitigt i textavsnitten nedan.

"Preludium"

Som ett led i normeringen av penningarnas utförande introduceras penningar med krönta bokstäver under Albrekt, men beträffande penningarna med krönt huvud finns även en förhistoria som också behöver sammanfattas.

Att symboliskt avbilda myntherren, normalt kungen, på mynt är ju en tradition som i Sverige börjar med Olof Skötkonung, och som fortfarande gäller. Under tidig medeltid finns ett flertal brakteatpräglingar från Knut Eriksson och framåt med detta motivval; ett fåtal med inskrift, men de flesta anonyma och rent generellt med ett högst varierat utförande. Under senare delen av Erik Erikssons andra regeringsperiod introduceras emellertid en penning som kom att utgöra prototypen till den senmedeltida penningmyntningen i Stockholm. Myntet, som är extremt sällsynt, har i Lagerqvists referensverk benämningen LL XV:2. Endast ca. tio exemplar har bevarats till våra dagar. Efterföljande regent, kung Valdemar, låter utmynta ett principiellt likartat mynt i mycket stor volym (LL XVII:1-2). År 1275 avbryts denna myntning, och under Magnus Ladulås normeras penningarnas motiv, varvid samtliga får bokstaven M som centralmotiv. Runt 1290 övergår man sedan till att prägla tvåsidiga penningar. Några olika typer avlöser varandra fram till 1354, då man åter börjar prägla brakteater. Runt 1360 återupplivar så Magnus Eriksson brakteatpenningen med krönt huvud. Brita Malmer benämner denna grupp KrHÄIa-d (i Lagerqvist återfinns den som LL XXXII:1a och XXXII:8). Mynten i denna grupp har hög silverhalt (12 lod, d.v.s. 75%) och Malmer daterar dem till tidigt 1300-tal. Den allmänna uppfattningen numera är dock att dessa mynt skall dateras till ca 1360. Vi vet med säkerhet att de introducerades senast 1361.

Nedan avbildas penningar med krönt huvud från Erik Eriksson, Valdemar (2 ex) och Magnus Eriksson.

Albrekt av Mecklenburg (1364-1389) och Margareta (1389-1396)

Albrekt introducerar som nämnts ovan örtugen som mynt ca 1370. Han låter prägla sådana i Stockholm, Söderköping och Kalmar. Parallellt med denna myntning slås också penningar i form av brakteater. Dessa penningar är av typerna krönt huvud (Stockholm), krönt S (Söderköping) och krönt E (Kalmar). Vidare präglas penningar med krönt A i Västerås. En extremt sällsynt prägling med krönt L kan vara den sista dödsryckningen för den medeltida Lödösemyntningen.

Man bör speciellt notera den väl utförda Stockholmspenningen med tudelat skägg. Från samtida bilder på kung Albrekt vet vi att han faktiskt hade just ett sådant. Även om kungabilden kanske inte skall betraktas som en porträttlik bild av kungen. Alltså är det definitivt inte heller en rent symbolisk framställning av kungamakten. Penningarna från Kalmar är mycket sällsynta, medan de övriga (Stockholm, Söderköping och Västerås) är vanliga. Söderköpingspenningarnas centralbokstav varierar ganska mycket i sitt utförande, men alla har en bred krona som ibland sträcker sig ut över den släta randen. På en ansenlig del av dessa finns även en liten ring som bitecken uppe t.v. om S. Västeråspenningarna har ett väl utfört krönt uncialt A som centralmotiv. Bitecken saknas på dessa, men centralbokstavens utförande uppvisar stora variationer.

Inga mynt, varken örtugar eller penningar, kan med säkerhet föras till drottning Margareta, men samtida skriftliga källor verkar antyda att myntning kan ha skett. Jag tackar Bengt Hemmingsson för denna uppgift. Det handlar i så fall sannolikt enbart om penningar från Stockholm. Det är inte f.n. möjligt att identifiera några sådana Margareta-penningar, men om de existerar bör de sökas bland de mynt som hittills förts till Albrekt: Hypotetiskt myntet längst till höger nedan: LL XXXII:1b, Malmer KrHÄIIh. Detta porträtt uppvisar vissa likheter med den alabasteravbildning av Margareta som återfinns på hennes sarkofag i Roskilde domkyrka. Detta förblir dock tills vidare en ren spekulation från min sida.

Nedan Albrekt av Mecklenburgs penningar från Stockholm. Notera speciellt det tudelade skägget på myntet i mitten.

Albrekts penningar från Västerås, Söderköping och Kalmar.

 

Erik av Pommern (1396-1439)

Erik av Pommern präglar mynt i Stockholm, Västerås och Åbo. Från alla dessa myntorter finns örtugar bevarade. I Åbo präglas dessutom en säregen myntnominal som numera benämns ”abo”. I äldre litteratur brukar dessa benämnas ”liten örtug”, ”6-penning”, ”4-penning”, eller ”sterling”. Finvikten för alla tre typerna är dock likartad, och svarar mot 6 penningar. Stockholmsörtugarna är mycket vanliga, Västeråsörtugarna sällsynta, och Åbomynten rara. Även penningar slogs i samtliga dessa städer.

Från Åbo finns en mycket sällsynt penning med okrönt A inom slät ring. Man bör här notera att de tre typerna av abo, liksom penningen, har ett A utan krona som centralmotiv. Dessutom noterar man att penningarna finns såväl utan bitecken som omgivna av punkter eller ringar; samma arrangemang av bitecken återfinns på abo-mynten. Uppenbarligen finns här ett samband.

I Stockholm präglades penningar med krönt huvud. Dessa är dock betydligt sällsyntare än motsvarande präglingar från Albrekt. Utförandet är grövre och rent konstnärligt undermåligt. Här kan man nog inte spåra några som helst ambitioner att återge myntherrens drag. Det krönta framåtvända huvudet är endast en symbol för kungamakten. Penningarna från Västerås är av typen med krönt A inom slät ring med två ringar som bitecken. Dessa penningar 6-lödiga. Västeråspenningarna är, liksom Eriks Västerås-örtugar, ganska sällsynta och ofta i dåligt skick.

Nedan Erik av Pommerns penningar. I övre raden 3 exemplar från Stockholm. Det längst till vänster är 6-lödigt (enligt Malmer) och torde därför vara en tidig prägling; de två andra är 5-lödiga. I undre raden en penning från Västerås till vänster och ett exemplar av den ytterst sällsynta penningen från Åbo till höger.

Kristoffer av Bayern (1441-1448)

Unionskungen Kristoffer av Bayern präglar örtugar i Stockholm och Åbo. Åbo-örtugarna är ytterst sällsynta, och man har använt endast en åtsides- och en frånsidesstamp.  Åbo-myntningen är alltså kortlivad och av extraordinär karaktär. Möjligen var myntverket i Åbo aktivt endast under en kort period (troligen) i början av Kristoffers regeringstid, och alltså en parallell myntning till de (troligen) äldsta örtugsmynten från Stockholm med samma centralbokstav. Myntverket i Västerås var under Kristoffers tid inaktivt; några örtugar som kan föras till Västerås är inte kända, och därmed inte heller några penningar.

Stockholms myntverk var å andra sidan mycket produktivt under denna period. Kristoffers Stockholmörtugar är ganska vanliga, och myntningsvolymen var ansenlig - mätt både i antal använda stampar och i antal bevarade mynt. Även penningar präglades, och liksom för föregående regenters tid vid makten rör det sig om penningar med krönt huvud inom slät ring. I likhet med Erik av Pommerns penningar är Kristoffers penningar ganska grovt och klumpigt utförda.

Då Kristoffers tid som svensk kung är ganska kort föreligger naturligtvis en viss osäkerhet avseende exakt vilka Stockholmspenningar som slogs av honom. Bästa kandidaterna är de som Brita Malmer daterar till 1430- och 40-talen. Detta sagt med reservation för att några av dessa kan ha slagits av Erik. Men då den senare delen av Eriks period som kung var politiskt orolig, är det dock inte orimligt att anta att myntningen då tidvis låg nere eller var av låg volym.

Då återstår frågan om det finns några penningar som kan föras till Kristoffers myntverk i Åbo. Som framgått var myntningen av örtugar mycket begränsad, och det är möjligt att inga penningar slogs. Om man ändå söker en möjlig kandidat i de kända mynttyperna så är enligt min åsikt den extremt sällsynta penningen som Malmer benämner KrAYIII (och som saknas i LL) den mest sannolika kandidaten. Malmer registrerar endast fyra (4) exemplar. Inget av dessa har känd fyndproveniens, men ett av mynten har haltanalyserats, och befunnits vara 5-lödigt. Malmer noterar inte att mynten faktiskt uppvisar ringar som bitecken – om än svaga sådana, och högre placerade – vilka på de sämre bevarade exemplaren inte syns alls. Bitecknen ger i och för sig en association bakåt i tiden mot Eriks Västerås-penningar, men då silverhalten är lägre bör de vara yngre än Eriks mynt, och även stilmässigt skiljer sig dessa mynt från Eriks. En annan lika intressant association är närvaron av ringar som bitecken bredvid centralbokstaven K på Kristoffers Åbo-örtugar, vilka även – liksom den penning som här diskuteras – har ett litet krönt A bredvid central-K som symbol för myntorten. Man kan ju notera att det även för penningarna från Erik av Pommern föreligger likheter i användningen av bitecken mellan hans penningar och abo-mynten. Hypotetiskt skulle alltså penningar av typen KrAYIII kunna vara Kristoffers Åbo-penningar. Detta låter sig dock med nuvarande information knappast bevisas – eller för den delen motbevisas.

Nedan en Stockholmspenning med krönt huvud, med stor sannolikhet slagen av Kristoffer. Till höger en ytterst sällsynt 5-lödig penning med krönt A, som möjligen kan associeras med Kristoffers obetydliga myntning i Åbo.

Perioden 1448-1470 (Karl Knutsson Bonde, Kristian I, och ”Interregnum”)

Den politiskt oroliga perioden 1448-1470 erbjuder stora  utmaningar när det gäller att attribuera de anonyma penningarna till respektive myntherre. I synnerhet gäller detta Stockholmspenningarna, ty makten skiftar snabbt under denna period:

1448-1457: Karl Knutsson Bonde: Svensk kung. Unionen upplöst.

1457-1463: Kristian I: Unionskung. Karl lever i exil i Danzig.

1464-1465: Karl Knutsson Bonde: Kristian avsätts och Karl blir svensk kung igen, men tvingas lämna Stockholm efter mindre än ett år.

1465-1467: ”Interregnum” (med tre olika riksföreståndare). Karl residerar i Finland med bibehållen kungatitel och omfattande förläningar.

1467-1470: Karl Knutsson Bonde: Återvänder till Stockholm, åter som kung över hela riket.

Malmer daterar ett antal penningtyper till ”mitten av 1400-talet”. När det gäller penningar med krönt S vet vi att Karl Knutsson återstartar myntverket i Söderköping 1453, så ett antal sällsynta penningar med krönt S kan med stor säkerhet föras till tiden efter 1453 och Karl Knutsson. Även örtugar präglas i samma stad. Även myntverket i Åbo öppnas 1453, och en omfattande örtugsmyntning påbörjas. En mindre grupp med penningar med krönt A omgivet av två stjärnor har med stor sannolikhet slagits i Åbo av Karl Knutsson. Vi vet utifrån ett bevarat dokument från 1453 att fram till detta år präglades mynt endast i Stockholm, men Karl öppnar myntverken i såväl Söderköping och Åbo 1453. Han avsåg även att öppna myntverket i Kalmar, men av detta syns inga spår i det bevarande myntmaterialer. Västerås nämns inte alls och myntverket där var, liksom under Kristoffer, inaktivt. Det kom att öppnas igen först ca 1480 av Sten Sture d.ä.

När det gäller Kristian I och ”Interregnum”, så finns örtugar bevarade – men endast från Stockholm. Ett rimligt antagande är att endast Stockholms myntverk brukades under dessa perioder. Högst troligt präglades även penningar i Stockholm – i alla fall av Kristian – men  p.g.a. perioderna korthet kan dessa inte säkert identifieras i materialet. Stockholmsmyntningen (örtugar) under Interregnum 1465-67 var obetydlig, och möjligen präglades inga penningar. Om sådana slogs, så kan de hur som helst inte heller med någon rimlig säkerhet identifieras.

Men åter till Karl Knutsson Bonde. Det finns ett par grupper Stockholmspenningar som Malmer daterar till mitten av 1400-talet, och bland dessa finns några väl utförda typer som med ett ganska stort ansikte och med ett svallande hår. Man kan helt enkelt inte låta bli att associera med den lilla trästatyetten utförd av mästaren Bernt Notke som förvaras i Gripsholms slott förställande Karl Knutsson, samtida och troligen högst porträttlik. Dessa penningar, liksom några andra med ett stort kungahuvud vilket nästan helt fyller ut utrymmet inom den släta ringen, bör vara slagna av Karl. Dels stämmer Malmers datering bra, dels har vi här ett exempel på att myntgravören troligen eftersträvat en viss porträttlikhet. Karls Stockholmspenningar är ganska sällsynta, i alla fall de med väl utfört porträtt.

Karl lät också prägla penningar i Åbo. Dessa kännetecknas av ett ganska litet krönt A omgivet av två stjärnor. Stjärnorna förekommer också som bitecken på Karls yngre Åbo-örtugar, där de placerats bredvid det krönta A som adderats till Bondevapnet. För den oinvigde är slitna exemplar av Karls penningar förvillande lika de penningar som slogs i Västerås av Sten Sture d.ä. med rosor som bitecken.  Karls Åbo-penningar är dock 5-lödiga, till skillnad mot herr Stens som är 4-lödiga. Detta är dock inget som man kan fastställa utan avancerad teknisk analysutrustning. Karls Åbo-penningar har dock även en krona med konkav sidokontur som oftast är starkt utsvängd upptill. Sten Stures Västeråspenningar har däremot en krona med rak sidokontur. Karls Åbopenningar har alltid stjärnor (oftast 6-uddiga) som bitecken, medan Stens Stures Västeråspenningar har (oftast) 5-bladiga rosor. Att säkert särskilja dessa två olika slags bitecken låter sig dock endast göras på välbevarade exemplar. Kronans utförande är i de flesta fall betydligt lättare att klassificera; ett annat knep är att titta på myntets baksida, där bitecknen och kronan ibland lättare kan karaktäriseras.

När det gäller Söderköpingspenningarna kan dessa delas in i två huvudtyper där typen med litet S knappast möjlig att förväxla med Albrekts. Det finns även mycket sällsynta penningar med stort S som förs till Karl. Dessa kan dock särskiljas från Albrekts dels på utförandet av centralbokstaven, dels på den mycket lilla kronan som är av samma typ som på penningen med ett litet S. Notera även förekomsten av bitecken på penningarna med stort S: en ring eller (ytterst sällsynt) ett kors.

Nedan penningar utgivna av Karl Knutsson. I övre raden en penning slagen i Stockholm och två penningar från Söderköping. I den undre raden två penningar från Åbo.

Sten Sture den äldre (riksföreståndare 1470-1497, 1501-1503)

I frånvaro av erkänd kung efter Karl Knutssons död 1470 innehar Sten Sture den äldre som riksföreståndare den högsta exekutiva makten under perioden 1470-1503, med undantag av åren 1497-1501, då Sverige regeras av unionskungen Hans (Johan II). Sten Sture låter prägla mynt, örtugar och halvörtugar,  i Stockholm och Västerås – vars myntverk öppnas igen ca 1480. Örtugarna och halvörtugarna utges nu i nationalhelgonet Erik den heliges namn – SANCVS ERICVS. Notera att de ytterst sällsynta Åboörtugarna och halvörtugarna i Sankt Henriks namn, som tidigare attribuerats till denna period, är slagna på 1520-talet. Några Åbo-mynt, penningar eller örtugar, från sent 1400-tal finns alltså inte. Vi behöver under den återstående delen av vår genomgång av den medeltida myntningen endast beakta två myntorter: Stockholm och Västerås.

Från båda myntorterna finns penningar bevarade som med hög säkerhet kan dateras till Sten Stures första period som riksföreståndare. Stockholmspenningarna känns lätt igen på sitt eleganta och mycket karaktäristiska utförande. Viss förväxlingsrisk finns med några av Erik av Pommerns penningar, men Sten Stures mynt är normalt bättre och mera elegant graverade. Notera speciellt att det ”krönta huvudet” inte har en kungakrona som huvudbonad, utan något som mera liknar en hatt eller mössa av något slag.

Västeråspenningarna har som nämnts ovan ett krönt A omgivet av två 5-bladiga rosor. Stockholmspenningarna är vanliga, medan Västeråspenningarna är något sällsyntare utan att vara direkt rara.

Nedan penningar från Stockholm och Västerås, som med stor sannolikhet kan attribueras till Sten Sture d.ä.

Hans (kung 1497-1501) och riksföreståndaren Svante Nilsson (1504-1512).

År 1497 får Sverige åter en unionskung – Hans av Oldenburg. Denne avsätts dock redan 1501, och Sverige regeras sedan av riksföreståndare fram till 1520. Makthavarna under denna period är:

1497-1501: Hans av Oldenburg. Unionskung.

1501-1503: Sten Sture den äldre. Riksföreståndare.

1504-1512: Svante Nilsson: Riksföreståndare.

1512-1520: Sten Sture den yngre. Riksföreståndare.

Under Sten Sture den äldres första period som riksföreståndare, 1470-1497, introduceras halvörtugen och denna blir ganska snabbt den dominerande myntnominalen. Visst slås även örtugar och penningar, men volymen av dessa nominaler minskar kraftigt när vi närmar oss slutet på 1400-talet.

Sten Sture den äldre slår som tidigare nämnts 4-lödiga (silverhalt 25%) penningar i Stockholm och Västerås. Dessa kan identifieras som Malmer KrHYIII (LL XXXII:6) och KrAYIIa (med rosor som bitecken). Malmer identifierar också några mycket sällsynta eller ytterst rara typer som uppenbarligen är yngre. En 4-lödig typ med krönt huvud, KrHYIV, daterar Malmer till slutet av 1400-talet och en 3-lödig typ, KrHYV, till början av 1500-talet. Likaledes finns det en 3-lödig penning med krönt A, Malmer KrAYVb (punkter som bitecken), som bör ges samma datering. En likartad penning, KrAYVa (utan bitecken) har tyvärr inte haltanalyserats, men det skulle inte förvåna om denna skulle visa sig vara 4-lödig och alltså tidsmässigt då kan associeras med KrHYIV.

De 3-lödiga penningarna är alla ytterst sällsynta, och torde kunna dateras till tidigt 1500-tal. Därmed blir den sannolike myntherren Svante Nilsson. De är extremt sällsynta och endast bevarade i ett fåtal exemplar. Malmer har noterat endast fem (5) exemplar av typen med krönt huvud och 9 exemplar av typen med krönt A.

Även den 4-lödiga KrHYIV uppträder i fynden först en bit in på 1500-talet. Denna penning är mycket väl utförd och skiljer sig från Sten Sture d.ä. penningar avseende huvudbonaden, som på KrHYIV är en kungakrona och inte en mössa. Detta gör att det är mycket frestande att attribuera dessa till kung Hans. Även dessa är sällsynta (Malmer har registrerat 43 exemplar). Om vi söker en motsvarande Västeråspenning från Hans kan den 3-lödiga KrAYVb knappast komma i fråga, men penningen KrAYVa är en möjlig kandidat. Här skulle man dock vilja ha en haltanalys att luta sig mot. Visar sig denna vara 4-lödig skulle det kunna vara ett indicium för en datering till Hans. Denna är ytterst rar, med endast tre (3) exemplar kända av Malmer.

Till sist bör det naturligtvis kommenteras att det är en omöjlighet att med någon som helst säkerhet associera några penningar med Sten Sture d.ä:s korta period vid makten 1501-1503. Jonas Rundbergs pågående forskning kring örtugsmyntningen visar att i alla fall myntverket i Västerås var aktivt. Som framgått ovan var penningmyntningen dock under snabb avveckling under sent 1400-tal, och därmed kan vi bara konstatera att vi inte vet om det slogs några penningar alls 1501-1503.

Nedan en 4-lödig penning med krönt huvud, som bör vara utgiven av kung Hans. Till höger om denna en ytterst sällsynt penning med krönt A som även den kan vara slagen av Hans. För den sistnämnda saknas dock haltanalys som skulle kunna stödja detta antagande.

Och till sist de yngsta, extremt sällsynta och endast 3-lödiga, penningarna från Stockholm och Västerås som troligen kan associeras med Svante Nilsson Sture

Sten Sture d.y. (riksföreståndare 1512-1520)

Penningmyntningen under Hans och Svante Nilsson var alltså mycket begränsad, och naturligtvis frågar man sig om det finns några penningar med ännu senare datering som kan föras till Sten Sture den yngre? Svaret är att så är troligen inte fallet. Som argument för detta kan bl.a. anföras att i den enorma myntskatt som hittades 1972 i Västerås, bestående av drygt 16000 mynt och nerlagd ca 1520 saknades penningar helt. Detta bör rimligen tolkas som att penningen vid denna tidpunkt helt hade försvunnit ur cirkulation. Myntningen av penningar med krönt huvud eller bokstav bör alltså helt ha upphört många år före 1520. Penningar återkommer sedan tillfälligt (som tvåsidigt mynt) under Gustav Vasa, men dessa präglingar faller utanför ramen för denna artikel.