Gorgons myntsida

Referenslitteratur Gotländska Mynt

Gotländska mynt

Gotland hade, i kraft av sitt omfattande självstyre, en egen myntning under större delen av medeltiden. Och på Gotland hade man dessutom en annan grund för sin utmyntning än på det svenska fastlandet. På det svenska fastlandet räknade man med 192 penningar på en mark i Svealand och 384 penningar på en mark i Götaland. På Gotland gällde 288 penningar på en mark. Under tiden fram till mitten av 1200-talet var dessutom de gotländska penningarna dominerande även i delar av östra Götaland.

Gotland erövrades som bekant av danskarna 1361 och förblev under dansk överhöghet fram till 1645, då Danmark i enlighet med villkoren i fredsavtalet i Brömsebro avträdde ön till Sverige.

Myntningen kan indelas i fem kronologiska perioder.

I.  Ca. 1140/50 till ca. 1220

Troligen runt 1150 initieras en egen myntning på Gotland. Äldre litteratur anger ibland ca 1140 som starttidpunkt för den gotländska myntningen, men nyare forskning av professor Kenneth Jonsson pekar på en något senare tidpunkt - runt 1150. Man präglar tvåsidiga penningar med ett klöverkors på de ena sidan och en byggnad på den andra sidan. Mynten är regelmässigt ganska dåligt präglade. Runt klöverkorset finns en omskrift, som dock endast i undantagsfall är tolkningsbar. Mynten är troligen slagna i Visby. Nanouschka Myrberg doktorerade 2008 på den gotländska myntningen under denna tidsperiod. Rent generellt kan man säga att en grov kronologi kunnat fastställas, där mynten gradvis blir lättare och utförandet av byggnaden gradvis förenklas. På de yngsta mynten är den reducerad till en rutad kvadrat. I detta sena skede uppträder också ensidiga avslag, av vilka vissa har tydlig brakteatkaraktär. En annan grupp mycket sällsynta präglingar har en inskrift i runor på ena sidan och ett kors med dubbla armar på den andra sidan. Inskriften på dessa har tidigare (Lagerqvist m.fl.) tolkats som referenser till Ulf jarl. Myrberg har dock visat att inskriften skall läsas som personnamnet BOTULF. Vem denne Botulf var är dock höljt i dunkel. Man kan enligt min åsikt inte utesluta att både de ovan nämnda brakteatpräglingarna och Botulf-mynten har ett icke-gotländskt ursprung. Brakteatpräglingarna skulle i så fall kunna vara fastlandssvenska, medan BOTULF-myntens ursprung i så fall är mera oklart.

II.  Ca. 1220 till ca 1280

Ca 1220 introduceras nya typer på Gotland. Ett framträdande drag på dessa är ett rutat kors på frånsidan, medan åtsidans motiv kan variera. Den inbördes kronologin är dåligt utforskad, men rimligen är mynt med klöverkors på åtsidan de äldsta (LL XXII:1a-c). Kanske följs dessa av mynten med enkelt kors med bokstäver eller punkter i vinklarna (LL XXII:2a-b) samt typen med tre eller fyra bokstäver i ring (LL XXII:3), varefter möjligen ynt med en bokstav inom en rutad triangel troduceras (LL XXII:4a-d). Allra yngst i denna period är troligen en ytterst sällsynt typ med ett W på åtsida och kors på frånsidan. Ymnigt förekommer också ensidiga avslag av ”bokstav inom triangel” (LL XXII:9a-b) och ”rutat kors” (LL XXII:10). Även av LL XXII:5 förekommer ensidiga präglingar med enbart W. Dessa skall dock ej förväxlas med de senare introducerade mycket vanliga W-brakteaterna.

III.  Ca. 1280 till ca 1450

Ca 1280 reformeras det gotländska myntväsendet, och en typ som skulle bli mycket långlivad introduceras – W-brakteaten. Denna kom att myntas i stor omfattning ända fram till ca 1450. Initialt slogs dessa av gott silver, men under det sista decenniet hade metallen i stort sett förlorat allt silverinnehåll. Runt det centrala motivet – bokstaven W – har dessa präglingar normalt en punktring men även slät ring förekommer sällsynt på de allra äldsta. Bitecken i form av punkt eller streck över bokstaven samt punkt eller stjärna under bokstaven förekommer. Det går inte att med säkerhet avgöra vilka av de silverhaltiga mynten som slagits före 1361 eller efter. Men de starkt kopparhaltiga är som sagt de yngsta, och hör hemma på 1440-talet. Ytterst sällsynt förekommer strålring på de yngsta mynten.

Under nästan två sekel präglades endast penningar på ön, men ca 1340 introduceras den gotländska örtugen – vanligen kallad ”gote”. Detta är östersjöregionens äldsta mynt i en nominal högre än en penning. Gotens kronologi är endast känd i stora drag, men rent generellt så förenklas utförandet successivt, och både myntens diameter, vikt och silverhalt sjunker med tiden. Liksom är fallet med W-brakteaterna, så går det inte att urskilja någon dramatisk förändring av mynten som kan sättas i samband med Valdemar Atterdags erövring av ön 1361. Gotland får tills vidare behålla sin egenart när det gäller myntens utförande. Den successiva försämringen av myntet fortsätter dock, och när vi är framme vid 1440-talet är myntmetallen i stort sett ren koppar – s.k. svarta gotar.

Bilderna nedan visar tre tidiga W-brakteater med hög silverhalt, tre sena dito med låg silverhalt (av i stort sett ren koppar), samt en äldre och en yngre gote. Därunder avbildas den s.k. Erik av Pommerns Gote. Ett ytterst sällsynt mynt som endast bevarats i 3-4 exemplar till våra dagar. Bilden är tagen ur Hans Hildebrands Sveriges Mynt under Medeltiden från 1887.

IV.  Ca 1450 till ca 1520

Ca 1450 övergår Gotland till dansk mynträkning. Penningmyntningen upphör, och istället för goten slås nu hvider. Rent generellt är hviderna från perioden 1450 till ca 1520 betydligt sällsyntare än gotarna, och med några få undantag är dessa hvider faktiskt mycket rara. Den inbördes kronologin är också osäker. T.ex. är den typ, LL A:7a-b, som i litteraturen brukar dateras till tidigt 1500-tal, den typ som motiv- och stilmässigt ligger närmast de yngsta gotarna. Detta får väl, i väntan på en mera systematisk och vetenskaplig genomgång av mynten från denna period, i alla fall noteras som ett högst märkligt förhållande.

 

En ytterst sällsynt hvid är utgiven i kung Hans namn. Endast 4-5 exemplar har bevarats till våra dagar. Bilden av denna nedan är tagen ur Haubergs Gullands Myntvaesen från 1891.

V.  Ca 1520 till 1565

Under 1520-talet utges några av de historiskt mest intressanta medeltida mynten på Gotland. Normalt är ju myntning ett kungligt privilegium, men 1522-1525 låter Sören Norrby, som vid denna tid styr Gotland, utge både skillingar och hvider i eget namn. Hviden är av en enda typ (smärre variationer förekommer) medan skillingarna är av två olika typer. Den ena typen saknar årtal, men torde vara utgiven 1522-23, medan den yngre typen har årtalen 1524 och 1525. De årtalsförsedda skillingarna är rara, och även de utan år är relativt ovanliga, liksom hviden. Nedan ser vi skillingar utan årtal och med årtalet 1525, samt en hvid.

Man bör notera att en av Sörens skillingar, LL A:I:1c, numera anses vara slagen i Åbo under den period (maj 1522 – aug 1523) då Sören behärskade hela södra Finland.

Under senare delen av 1520-talet slås sedan en nyare typ av hvid utan namngiven myntherre. Denna är relativt vanlig. Se nedan.

Hur länge den yngre anonyma hviden präglas är något oklart, men åren 1535-37 slås åter mynt i Visby. Det rör sig om årtalsförsedda skillingar. Medan 1535 och 1536 års utgåvor är relativt vanliga, så är 1537 års mynt mycket rara. En märklig variant av 1535 års skillingar har spegelvända årtalssiffror. Nedan avbildas mynt från alla tre år.

Gotlands mynthistoria närmar sig nu sitt slut. År 1554 slås en sista emission av skillingar, söslingar (1/2 skilling) och hvider för att täcka gotlänningarnas behov av mynt. Dessa är dock slagna i Köpenhamn. De ganska vanligt förekommande skillingarna och söslingarna har årtalet utsatt, medan hviden – som är något ovanligare, dock utan att vara rar – saknar årtal. Skilling, sösling och hvid kan beskådas nedan.

Jens Billes mynt från 1565 är de allra sista gotländska mynten. Ytterst få ex finns bevarade av dessa, och inget i privat ägo (så vitt jag vet). Avbildningen nedan är ur Haubergs Gullands Myntvaesen från 1891. Och därmed avslutas den gotländska myntningen, som inleddes ca 1140, och som pågick under mer än fyra sekler!