Örtugar 1364-1520

eferenslitteratur Svenska Medeltidsmynt

Albrekt av Mecklenburg, kung  1364-1389, och Margareta, regerande drottning 1389-1396.

Efter att Magnus Erikssons tvingats bort från tronen erbjuds den svenska kungakronan till hertig Albrekt d.y. av Mecklenburg. Detta är inte så märkligt som det kan tyckas, då hertigens mor var syster till Magnus, och Albrekt således var av kungligt svenskt blod. Utan att gå in på det ganska komplexa politiska maktspelet under de kommande åren kan man bara konstatera att 1389 hade de svenska stormännen fått nog av Albrekt och hans styre, och de vänder sig då till drottning Margareta av Danmark för att få Albrekt avsatt. Albrekt  besegras av Margaretas styrkor, och han tillfångatas och fängslas. Sverige regeras nu av drottning Margareta – en av den nordiska medeltidens mest betydelsefulla regenter. Känd bl.a. för sitt initiativ till den s.k. Kalmarunionen. Margareta regerar Sverige fram till 1396, då hon låter Erik av Pommern – sin systerdotterson – överta den svenska kronan. I praktiken torde Margareta ha haft ett fortsatt starkt inflytande över politiken fram till sin död 1412.

Numismatiskt är Albrekts tid vid makten av avgörande betydelse i den svenska mynthistorien. Ca 1370 låter han nämligen slå det första svenska myntet med en nominal högre än penningen. De mynt som präglas är motivmässigt starkt inspirerade av de nordtyska wittenmynt som nyligen introducerats. Motivvalet är också högintressant, då åtsidan för första gången på svenska mynt avbilder tre kronor, placerade som vi numera är vana att se dem – två över en. Nominalen på detta mynt har diskuterats av några forskare; är det en svensk witten, eller en örtug? Rent praktiskt spelar nog detta inte så stor roll, och när vi kommer något decennium framåt i tiden så är det definitivt svenska örtugar som präglas i Sverige. Även inskriften på myntet är märklig: ”MONETA ALBERTVS – REX DE SWECIA” (börjar på åtsidan och fortsätter på frånsidan). Här framgår det alltså att det är utgivet av Albrekt i egenskap av svensk kung. Men ingen myntort finns angiven. Inte heller anges explicit att det skulle vara ett svenskt mynt. Ännu mera mystiskt blir det om man noterar att samtliga skattfynd av dessa mynt härrör från dåvarande danskt eller tyskt område. Mynttypen förekommer inte heller så vitt jag vet tillsammans med Albrekts andra örtugar i något känt fynd. Är denna, den först svenska ”örtugen”,  i själva verket slagen utomlands, t.ex. någonstans i Nordtyskland, för något okänt syfte? Kanske avsedd som betalning till Albrekts tyska soldater? Svaret på dessa frågor kanske vi aldrig får. Hur som helst ett av medeltidens mest intressanta mynt. Och dessutom mycket sällsynt.

Nedan en bild på Albrekts första örtug.

/fig_01.jpg

Albrekts äldsta mynttyp följs sedan av en yngre Stockholmstyp, som på åtsidan visar ett krönt kungahuvud, och på frånsidan tre kronor lagda över ett litet kors. Stilvariationerna inom denna typ är stora. Albrekt lät prägla örtugar även i Kalmar och Söderköping. Dessa är klart sällsyntare än Stockholmsmynten, och det gäller speciellt örtugarna från Kalmar. De sistnämnda är f.ö. de enda som har myntorten explicit angiven. Det bör noteras att örtugarna från Söderköping i äldre litteratur ibland attribueras till Silvberget i Dalarna.

Nedan bilder på två olika Stockholmsörtugar, den äldre med inskrift ALBERTVS DEI GRACIA, medan den yngre har den kortare inskriften ALBERTVS REX.

/fig_02-03.jpg

Ganska nyligen (2011) har Jonas Rundberg publicerat en ingående studie av Albrekts örtugsmynt (inklusive ovan nämnda prägling). Rundberg har med sina ingående stampstudier kunnat fastställa en relativ kronologi för Stockholmsmynten med krönt huvud, och delar in dessa i 8 huvudtyper (av vilka några även har en underindelning). De flesta av dessa typer är ganska ovanliga eller t.o.m. rara, med undantag av den yngsta typen (Rundberg 9, LL 4b) som förefaller ha utmyntats i stor volym. Någon motsvarande kronologi för Söderköpingsörtugarna och Kalmarörtugarna har inte kunnat fastställas – däremot en bättre och mera logisk typindelning av de sistnämnda.

Nedan bilder på örtugar från Kalmar och Söderköping.

/fig_04-05.jpgNågra mynt som kan attribueras till Margareta är som nämnts i tidigare artiklar inte kända, men det är inte omöjligt att mynt präglades i Sverige under hennes tid vid makten. Som en ren hypotes har Rundberg pekat på möjligheten att en del anonyma och stilmässigt avvikande Kalmarörtugar (med myntorten angiven på båda sidor, och utan angiven myntherre), som återfinns i en isolerad stampkedja (kedja S), skulle kunna vara präglade av Margareta. Kalmar var som bekant en mycket viktig stad i Norden under medeltiden; inte minst manifesterades detta i den ovan nämnda s.k. Kalmarunionen – drottning Margaretas initiativ för att knyta de tre nordiska länderna samman i en union under en och samma kung eller drottning. Kan dessa örtugar möjligen associeras med mötet mellan de tre nordiska kungarna i Kalmar, juni 1397, då det berömda dokumentet som brukar benämnas Kalmarunionen upprättades? Hypotesen är spännande, men naturligtvis omöjlig att bevisa, eller för den delen motbevisa.

Erik av Pommern, kung 1396-1439.

År 1396 väljs den ännu omyndige Erik av Pommern till Sveriges konung efter att ha adopterats av drottning Margareta. Erik, som egentligen hette Bogislav, var systerdotterson till Margareta.  Erik blev myndig år 1400, men Margareta behöll i realiteten en stark maktposition inom unionen fram till sin död 1412.

Erik drev en linje med en ökad centralstyrning av riket, och lät bl.a. tillsätta länsfogdar, varav många var av tysk härkomst. Det växande missnöjet med Eriks sätt att administrera riket ledde till det s.k. Engelbrektupproret 1434. I september 1439 avsätts Erik som kung över Sverige. Han hade då redan avsatts i Danmark och han förlorade tre år senare kungakronan även i Norge. Under tiden fram till 1450 försörjde han sig som sjörövare med Gotland som bas, men hamnade så småningom i exil i Västpommern, där han slutligen avled 1459.

Erik lät prägla örtugar i Stockholm, Västerås och Åbo. Vissa av Stockholmstyperna hör till de allra vanligaste medeltida örtugarna, och myntningsvolymen måste ha varit ansenlig. Västeråsmynten är klart ovanligare, och Åbo-örtugarna är rara. Troligen påbörjades Eriks myntning först några år efter år 1400; ett år som brukar nämnas som startår är 1405.

Stockholmsmynten är av tre typer , där den med krönt framvänt kungahuvud på åtsidan sannolikt är den äldsta. Forskning kring Eriks örtugar pågår sedan ett antal år tillbaka vid Numismatiska Forskningsgruppen vid Stockholms Universitet. Vanligast bland Stockholmsörtugarna är den (troligen yngre) typen med trekronorssköld på litet kors på åtsidan, och den följs troligen av den något ovanligare (och troligen yngsta) typen som saknar det lilla korset. Alla de tre typer som ovan nämnts har ett uncialt E lagt på litet kors på frånsidan.

/fig_06-08.jpg

I Lars Lagerqvists referensverk om de svenska medeltidsmynten finns även en s.k. hybrid mellan Erik av Pommern  och Kristoffer av Bayern. Det rör sig om ett mynt av typen LL 2 ovan, men som har ett uncialt C lagt på litet kors på frånsidan. Central-”C” skulle då stå för Kristoffer. Jonas Rundbergs stampstudier av Kristoffers mynt har dock visat att detta inte är någon hybrid, utan snarare ett rent misstag av den som graverat myntstamparna. Det finns även ett (troligen) unikt exemplar av Eriks troligen äldsta Stockholmsörtug som har ett C på frånsidan. Några stampkopplingar mellan dessa antagna hybrider och Kristoffers örtugar är inte kända. Om ”riktiga hybrider” existerat, så skulle man ju också ha förväntat sig att dessa kopplade ihop Eriks yngsta typ med Kristoffers äldsta – som f.ö. troligen är den som har ett K (och inte ett C) som centralmotiv. Dessa mynt kan nog avskrivas som hybrider mellan de två myntherrarna, men deras sällsynthet gör dem ändå högintressanta.

Stockholmsörtugar med C istället för E på frånsidan - myntgravören har slarvat!

/fig_09-10.jpg

Eriks Västeråsmynt kan delas in i två grupper, varav den ena (LL 4-5) kännetecknas av väl utförda stampar, medan den andra gruppen (LL 6) har ett betydligt grövre utförande. De sistnämnda är också betydligt sällsyntare. Kronologin är inte klarlagd, men möjligen är de grövre utförda mynten yngre. Ett ytterst sällsynt mynt (LL 7) har det krönta A på frånsidan (symboliserande myntorten  – Aros/Västerås) utbytt mot ett Ave Maria monogram.

Två Västeråsörtugar, en av god stil, och en av sämre stil.

/fig_11-12.jpg

Örtugarna från Åbo är av endast en typ, och alla är som sagt sällsynta. I Åbo präglades även en lägre nominal, kallad ”Abo”, som närmast ansluter till mynträkningen söder om Finska Viken. Dessa Abo-mynt är av tre typer, där typ I (som saknas i LL) är känd i endast ett unikt exemplar. Typ II (LL 9) och typ III (LL 10) är båda ovanliga och typ III är minst lika rar som örtugen. I äldre litteratur brukar dessa Abo benämnas ”liten örtug”, ”sterling”, ”6-penning”, eller ”4-penning”. Dessa mynt har ingående behandlats i en artikel av Pekka Sarvas; bl.a. konstateras att alla har i stort sett samma finvikt, och är alltså av samma nominal.

Nedan avbildas en Örtug, samt Abo av typ II och III, präglade i Åbo.

/fig_13-15.jpg

Kristoffer av Bayern, kung 1441-1448.

Efter att Erik av Pommern avsatts som svensk kung 1439, dröjde det till 1441 innan Sverige fick en ny kung. Och då handlar det åter om en ny unionsmonark – Kristoffer av Bayern. Kristoffers tid vid makten blev dock kortvarig ty redan 1448 avlider denne.

Kristoffers örtugsmyntning från Stockholm är av två huvudtyper med K respektive C som centralmotiv på åtsidan, och en trekronorssköld på frånsidan. Jonas Rundbergs forskningar kan tolkas som att typen med K troligen är äldst. Den är också betydligt sällsyntare än typen med C. Intressant är att Rundberg för typen med C kunnat fastställa en relativ kronologi, där man successivt ändrar inskrifternas startposition. Några ytterst sällsynta typer saknar korset bakom central-C på åtsidan eller trekronorskölden på frånsidan. I båda fallen torde det röra sig om rena misstag av myntgravören. Liknande misstag är ju kända från t.ex. Erik av Pommerns stockholmsörtugar, där vissa har ett C istället för ett E på frånsidan.Intressantast bland Kristoffers örtugar är nog tveklöst den Åbo-örtug som till sin motivkomposition väl överensstämmer med stockholmstypen med K. Dock har man bredvid central-K placerat ett litet krönt A (som symbol för Åbo), men av misstag punsat in detta upp och ner! Myntorten anges på frånsidan. Åbo-örtugen är ytterst sällsynt. Endast en åtsidesstamp och en frånsidesstamp har använts, och till våra dagar har endast drygt 20 exemplar bevarats. Motiven för denna mycket begränsade myntning i Åbo är dunkla. Men uppenbarligen stängdes myntverket ner efter en mycket kort period av verksamhet. Det är rimligt att anta att Åbo-typen präglades parallellt med motsvarande typ (med central-K) från Stockholm, och Åbo-örtugen kan därmed troligen dateras till början av Kristoffers regeringsperiod.

Nedan Kristoffer av Bayerns två typer av Stockholmsörtugar, samt den sällsynta örtugen från Åbo.

/kab_fig_01-03.jpg

Karl Knutsson Bonde, kung 1448-1457, 1464-1465, 1467-1470.

Perioden 1448-1470 är en period av snabba maktväxlingar och ett fascinerade politiskt maktspel. Utrymmet här tillåter dock bara en mycket kort summering av de för den myntintresserade mest väsentliga aspekterna, nämligen kronologin för de olika myntherrarna. För den som vill veta mera rekommenderas Dick Harrisons utmärkta bok Karl Knutsson – en biografi. Karl är ju huvudpersonen i det maktdrama som utspelar sig under dessa år!

Efter Kristoffers plötsliga och oväntade död 1448 lyckas Karl bli vald till Sveriges konung. Unionen var upplöst. Karl lyckas faktiskt även bli vald till Norges konung, men den lyckan blev kortvarig då han snabbt förlorade makten över Norge till Kristian I. Karl gjorde även ett misslyckat försök att erövra Gotland. Men unionstanken var inte alls död och hade starkt stöd även av mäktiga grupperingar i Sverige. Karl tvingas i februari 1457 i landsflykt till Danzig, och unionen återupprättas under Kristian I.

Karl lever sedan i exil till dess att han efter Kristians avsättning i augusti 1464 återinkallas som Sveriges kung. Redan i början av 1465 tvingas han dock lämna Stockholm; denna gång dock med betydligt bättre villkor och någon ny kung väljs inte. Karl får stora förläningar i den östra rikshalvan – Finland (bl.a. Raseborg och Korsholm på livstid) – och behåller rätten att titulera sig Sveriges kung. För att citera Harrisson så: ”...var han även efter kapitulationen en av Sveriges mäktigaste män”. Den västra halvan av riket styrs nu av riksföreståndare (den s.k. Interregnum-perioden, se nedan), av vilka Jöns Bengtsson, tillika ärkebiskop, framstår som den verklige makthavaren – även om riksföreståndartiteln initialt formellt tillhör Kettil Karlsson. Efter Kettils död i augusti 1465 blir Jöns även formellt riksföreståndare. Men redan efter drygt ett år (september 1466) förlorar han makten till Erik Axelsson Tott, som under tiden gradvis närmat sig Karl Knutsson. Karl återkallas hösten 1467, och han kan i november 1467 återvända till Stockholm som kung över hela riket; och som sådan avlider han 1470.

Karl låter prägla örtugar i Stockholm, Söderköping och Åbo. Av dessa är Söderköpingsörtugarna mycket rara medan vissa av Stockholmspräglingarna är vanliga. Och allra vanligast är – något överraskande – Åboörtugarna. Rundbergs omfattande stampstudier, och min egen vidare bearbetning av Rundbergs resultat, har påvisat en tydlig kronologi i Karls mynt. Som kort kan sammanfattas så här:

Före 1453 slås örtugar endast i Stockholm, och det rör sig då om typerna Rundberg 1a-f (LL 1-2. Samtliga har centralmotiv Karls initial ”K” på frånsidan och en trekronorssköld, ibland lagd på ett litet kors, på åtsidan.

I ett bevarat dokument från 1453 reformerar Karl myntväsendet och en ny enhetlig typ av örtugar införs i Stockholm, Söderköping och Åbo med Bondevapnet på åtsidan och en trekronorssköld lagd på stort kors på frånsidan. Extra intressant är den allra äldsta Stockholmsörtugen av den nya typen (Rundberg 2a) med avvikande inskrift som troligen var någon typ av provprägling inför den reform av myntväsendet som nu genomförs. Åbo-mynten har ett litet krönt A placerat i Bondevapnet, medan Söderköpingsörtugarna har ett S på samma plats.

Nedan Karl Knutsson Bondes Stockholmsörtug, slagen före 1453, samt prototypen (”provmyntet”) till den örtugstyp som introduceras på tre olika myntorter 1453. (Den sistnämnda fotograferad av Jonas Rundberg.)

/kkb_fig_04-05.jpg

För Stockholmsmynten och Åbomynten anges myntorten även i frånsidans inskrift, medan Söderköpingsörtugarna endast anges som ”svenskt mynt”. Av en planerad myntning i Kalmar finns inga spår, och troligen så initierades aldrig någon mynttillverkning där; Västerås nämns inte alls i dokumentet från 1453. Myntningen i Karls namn på ovan nämnda tre orter upphör naturligtvis 1457, då Karl tvingas i landsflykt.

När Karl återkallas som kung hösten 1464 återstartar han troligen omgående myntverket i Åbo (skälet till detta är att han inte hade tillgång till Stockholms slott). Hans maktposition var svag och redan efter ett par månader tvingas han dock åter igen lämna Sverige; han residerar under de närmsta åren på Raseborgs slott i södra Finland, medan Sverige styrs av riksföreståndare – den s.k. interregnumperioden 1465-67. Stampstudier av Åbomyntningen under Karl visar att det är högst sannolikt att han fortsätter att slå mynt i Finland även under sin exil. Myntverket i Åbo är alltså under en kort period det mest produktiva i riket.

Jag har som hypotes tidigare pekat på möjligheten att Karl kanske flyttar myntverket från Åbo till Raseborg (där han själv befann sig) hösten 1465, och att detta är skälet till att de senare Åbo-örtugarna har stjärnor i åt- och frånsidans vapensköldar. "Raseborgsmynten" – om sådana finns – skulle alltså kunna identifieras som de "Åbomynt" som har två stjärnor i vapensköldarna på båda sidor. Jag vill betona att detta till vidare bör betraktas som en obevisad hypotes eller spekulation från min sida. Att myntning sker på en befäst borg eller slott är ju annars inte alls något exceptionellt förhållande – Svartsjö och Gripsholm kan ju nämnas som exempel, liksom den nyligen identifierade myntningen på Kustö biskopsborg i Finland.

Man kan naturligtvis också tänka sig helt andra orsaker till denna ändring av Åbo-örtugarnas motiv. Man skulle t.ex. kunna tänka sig att en förändrad finvikt, alltså en ny myntförordning, markerades med stjärnor som bitecken på mynten. Detta motsägs dock av ett fåtal gjorda, men ännu opublicerade, haltanalyser som visar att myntens finvikt är lika för Åbo-örtugar med och utan stjärnor. Fler analyser behövs dock för att säkerställa att dessa preliminära resultat är korrekta. (Man kan notera att stjärnor som bitecken även förekommer på Stockholmsörtugar av typerna Rundberg 2c och 2d, liksom på Kristians I:s Stockholms-örtugar. Användningen av dessa bitecken i Stockholm är dock högst ostrukturerad, och man använder stampar med och utan stjärnor parallellt, vilket starkt talar emot att närvaro eller frånvaro av stjärnor skulle kunna kopplas till olika myntförordningar.)

1467 återkallas Karl som svensk kung, och myntningen i Finland avslutas enlig min åsikt då, eller mycket kort därefter. Karl återvänder till Stockholm; troligen kan en ganska sällsynt Stockholmsörtug, Rundberg typ 2e, dateras till Karls tredje och sista period på Sveriges tron. Denna myntning blir dock mycket begränsad endast ett fåtal stampar används. Karl avlider i maj 1470.

Varför kan endast ett fåtal Stockholms-örtugar föras till Karls tredje period som kung 1467-70? Frågan är komplex, och fynden ger här knappast något svar på frågan. Jag vill som en trolig förklaring fästa uppmärksamheten på ett fenomen som man hittills i stort sett försummat att beakta i detta sammanhang, nämligen den s.k. ”silversvälten”.

Av olika orsaker minskade tillgången på ädelmetaller i Västeuropa successivt under 1300- och 1400-talen. [John] Day anger minskad gruvdrift och ett permanent underskott i handeln med öst som två av huvudskälen. Särskilt kraftig synes nedgången ha varit vid 1400-talets mitt, baserat på de utmyntningssiffror som Day sammanställt. Fenomenets inverkan på mynt- och ädelmetalltillgången i Sverige har aldrig diskuterats, troligen beroende på att man antagit att några allvarliga följder för vårt lands vidkommande inte uppstått. Vid en närmare granskning synes detta vara en förhastad slutsats. I det skriftliga källmaterialet återfinner vi flera åtgärder från de styrandes sida som pekar på motsatsen; förbud mot mynt- och ädelmetallexport utfärdades t.ex. åren 1473, 1486 och 1495.” [Bengt Hemmingsson i Svensk Numismatisk Tidskrift nr 6, 2005, sid 149. ]

Brist på myntat silver uppstår inte över en natt, utan kräver låg eller obefintlig myntning under en längre period. Förbudet mot utförsel av mynt och ädelmetall 1473 indikerar att myntningen då i princip legat nere eller varit otillräcklig under ett flertal år. Effekterna av silversvälten började antagligen visa sig redan under andra halvan av 1460-talet, och 1473 var läget uppenbarligen allvarligt (därav ovan nämnda utförselförbud). Detta betyder också att någon massiv myntning i Sverige åren före och efter 1470 inte kan ha skett. För Stockholms del så kan som nämnts ovan endast den sällsynta Stockholms-typen Rundberg 2e med rimlig sannolikhet dateras till 1467-70, och då troligen mycket tidigt i perioden. Sedan stänger Stockholms myntverk.

Eeva Jonsson har i en nyligen utkommen avhandling vid Stockholms Universitet argumenterat för att större delen av Karl Knutssons Åbo-örtugar skulle vara utgivna under perioden 1467-70 (då Karl återvänt till Stockholm) och inte 1465-67 (då Karl själv befann sig i Finland) som jag föreslagit. Men den silverbrist som var trolig orsak till att Stockholmsmyntningen avstannade nästan innan den hann återupptas efter Karls återkomst 1467, påverkade naturligtvis inte endast Stockholms myntverk. Bristen på silver måste ha haft samma effekt på den finska myntningen.

Den massiva myntningen i Åbo under Karl Knutsson är ett exceptionellt fenomen i den svenska mynthistorien. Myntning i Finland ägde rum även under Erik av Pommern, Kristoffer av Bayern, och Gustaf Vasa (och möjligen även under Magnus Eriksson). I samtliga dessa fall var dock volymerna obetydliga jämfört med myntningen i den västra rikshalvan. Så hur kan då detta exceptionella fenomen förklaras?

Utöver ovan nämnda problem kring tillgången på silver under åren före och efter 1470, så är det enligt min åsikt rimligt att associera denna myntning med perioden 1465-67, då kungen själv var närvarande i Finland. Att kungen – Karl behöll sin kungatitel även under exilen i Finland - under en längre tid residerade i Finland och inte i Sverige var ju även det en exceptionell situation. Att som alternativ istället förlägga denna myntning till 1467-70 då kungen lämnat Finland och återvänt till Stockholm förefaller mig som högst osannolikt. Det saknas bra argument för att Karl, efter återkomsten till rikets huvudstad Stockholm 1467, skulle välja att initiera myntning i Åbo men inte i Stockholm där han själv befann sig. Karl var ju en hårt prövad man, tämligen skrupelfri och misstänksam (om man får tro Dick Harrisson). Prägling av mynt är en kunglig monopolrättighet, och rimligen bör Karl ha velat ha myntningen under egen kontroll och uppsikt när han återvänt till Sverige.

Nedan Karl Knutsson Bondes örtugar från Stockholm, Söderköping och Åbo, introducerade 1453.

/kkb_fig_06-08.jpg

Kristian I, kung 1457-1463.

Efter att Karl Knutsson fördrivits från den svenska tronen sommaren 1457, valdes Kristian av Oldenburg till svensk konung. Kalmarunionen var återupprättad. Kristians tid vid makten blev dock ganska kort, och 1463 gjorde svenskarna under ledning av Jöns Bengtsson och Kettil Karlsson uppror mot Kristian, som sedan avsattes som kung 1464 efter att ha besegrats i slaget vid Haraker i januari detta år.

Kristian lät prägla örtugar endast i Stockholm. Jonas Rundbergs stampstudier av dessa visar att ganska många stampar använts, och myntningen bör ha varit omfattande. Örtugarna är av tre typer, varav den yngsta är helt dominerande bland de bevarade exemplaren. Den troligen äldsta (med ett K som centralmotiv, LL 1, Rundberg 1) är ytterst rar, och även den efterföljande (LL 2, Rundberg 2) är sällsynt. Den yngsta (LL 3, Rundberg 3a-b) är däremot ganska vanlig. Kristians örtugar är ofta är svag-, eller dubbel-präglade; vackra exemplar är ovanliga.

Kristian I:s tre huvudtyper av Stockholmsörtugar.

/ki_fig_09-11.jpg

Interregnum, 1465-1467. (Riksföreståndaren Jöns Bengtsson?)

I Januari 1465 tvingas Karl Knutsson för andra gången gå i exil – denna gång till Finland. Styret av Sverige övertas av riksföreståndaren Kettil Karlsson Vasa. Till sitt eget förtret avlider denne dock redan i augusti samma år i pesten. Riksföreståndartiteln övertas av Jöns Bengtsson Oxenstierna – som redan innehar landets högsta kyrkliga ämbete; han är nämligen också ärkebiskop. Makten svänger dock snabbt under denna turbulenta period, och efter drygt ett år som riksföreståndare tillträder istället Erik Axelsson Tott ämbetet som riksföreståndare (oktober 1466). Jöns kvarstår som ärkebiskop. Erik Axelsson, som tidigare hörde till unionisterna, har nu kommit på kollisionskurs med den danske kungen Kristian I och politiskt närmat sig Karl Knutsson. Erik bryter med Kristian och blir den som banar väg för Karls återkomst som Sveriges kung i november 1467.

Denna period i Sveriges mynthistoria brukar kallas ett ”interregnum”, vilket skall tolkas som en tidsperiod utan erkänd konung. Kortare sådana perioder förekommer frekvent under i stort sett hela Sveriges historia. Under det sena 1400-talet blir detta dock mera regel än undantag. Sverige styrs ju, med kortare avbrott, av riksföreståndare under hela perioden 1465-1520. Men när man behandlar ”interregnum”-örtugsmyntningen under 1400-talet avses normalt ovan nämnda tidsperiod – januari 1465 till november 1467.

Sedan lång tid tillbaka har ett par mycket sällsynta örtugstyper, utgivna i Erik den heliges namn (SANCTVS ERICVS), förts till denna interregnum-period. Vi talar om typerna LL 1 och 2a-b. Nyare stampstudier av Rundberg har bekräftat denna datering för LL 1 (Rundberg 1) och LL 2b (Rundberg 2), medan en del av mynten av typen LL 2a (Rundberg 3) är stampkopplade med Sten Sture d.ä.:s äldsta typ, och därmed kan dateras till första halvan av 1470-talet.

Vem eller vilka var då myntherre för dessa rara emissioner? Här måste vi övergå till mer eller mindre spekulativa hypoteser. Skriftliga källor saknas helt, och inte heller de fåtaliga senmedeltida fynden av dessa sällsynta mynt kan användas för en mera exakt datering. Stampkopplingarna säger egentligen bara att Rundberg  1 och 2 med hög sannolikhet är slagna under åren 1465-67. Mest troligt – enligt min egen åsikt – är att det är Jöns Bengtsson som är initiativtagare (och därmed ”myntherre”) till dessa mynt. Kettil Karlsson förefaller mindre trolig då han innehade riksföreståndarposten endast ett halvår, och även när han var riksföreståndare så var det Jöns Bengtsson som i praktiken hade makten. Och Erik Axelsson skulle knappast ha riskerat att utmana Karls kungliga rättigheter som myntherre samtidigt som han arbetade för Karls återinsättande som kung. Så kvar blir Jöns Bengtsson – enligt samtida historiska källor en synnerligen kraftfull maktmänniska. Och det faktum att det är just Erik den helige som anges som myntherre är ju en tanke och ett koncept som bör ha legat nära till hands för en riksföreståndare som dessutom var ärkebiskop!

S.k. Interregnumörtugar, präglade 1465-67, troligen av riksföreståndaren och ärkebiskopen Jons Bengtsson.

/int_fig_12-13.jpg

Sten Sture den äldre, riksföreståndare 1470-1497, 1501-1503.

Efter Karl Knutsson Bondes död i maj 1470 valdes Sten Gustafsson Sture till riksföreståndare. Karl hade nämligen på sin dödsbädd utsett Sten till att förvalta alla städer som stod under Karls kontroll; alltså överlämnat makten över riket till Sten – i alla fall hävdade Sten Sture att så skett! Den danske kungen Kristian I, som emellertid gärna såg unionen återupprättad och sig själv åter sittande på Sveriges tron, landsteg kort därefter i Stockholm med en här krigare. Han besegrades dock i oktober av Sten vid ett fältslag vid Brunkeberg. Sten var därefter ohotad som landets verklige ledare under de följande åren. Visserligen erkändes Kristan I:s son Hans (ibland kallad Johan II) formellt som Sveriges konung vid den s.k. Kalmar recess 1483, men Sten lyckades förhala konungens återkomst till 1497, då han i en uppgörelse med Hans accepterade dennes anspråk på den svenska kronan. Efter Hans avsättning 1501 återinsattes Sten Sture som riksföreståndare och han avled sedan 1503 som innehavare av denna post.

Under hela perioden 1470-1520 styrdes Sverige, med ett kort avbrott 1497-1501, av riksföreståndare. De mynt som introducerades på 1470-talet utpekar därför, liksom de s.k. interregnumörtugarna 1465-1467, helgonkungen Erik den helige som myntherre – Sanctus Ericus. På mynten normalt angiven som SCS ERICVS REX (eller smärre varianter därav). Först med Sten Sture d.y. kan man på mynten utläsa riksföreståndaren namn. En del av de i Erik den heliges namn utgivna har dock en vapensköld för ätten Natt och Dag som initialtecken i inskriften, vilket gör att de kan attribueras till riksföreståndaren Svante Nilsson. Sten Sture d.ä. hörde till en annan ätt, som hade en vapensköld med tre sjöblad.

Låt oss nu fokusera intresset mot de mynt som med stor sannolikhet slagits av Sten Sture d.ä. under dennes första period som riksföreståndare, 1470-1497. Frågan om myntning under hans andra period som riksföreståndare 1501-1503 kommenteras nedan.

Innan vi går vidare måste det påpekas att attribueringen av en del av mynten från 1470-1520 är preliminär och kan komma att ändras; det pågår nämligen sedan ett par år tillbaka intensiv forskning kring örtugar och halvörtugar från denna period. Forskningen utförs av Jonas Rundberg i form av en stampstudie med likartat upplägg som i hans tidigare publicerade böcker. Uppgiften är onekligen utmanade, då det troligen finns ca. 20 tusen mynt från perioden bevarade. Redan nu står det dock klart att en del anonyma mynt som tidigare attribuerats till Sten Sture d.ä. kommer att kunna knytas till Svante Nilsson och Sten Sture d.y.

Notera att Sten Sture d.ä. utgav örtugar och halvörtugar endast i Stockholm och Västerås. De sällsynta örtugarna och halvörtugarna från Åbo utgivna i St. Henriks namn som tidigare attribuerats till Sten Sture d.ä. kan numera med säkerhet dateras till 1520-talet. De har alltså inget att göra med 1400-talets mynthistoria.

Men åter till Sten Sture d.ä.; från Stockholm känner vi en äldsta myntning i form av örtugen LL 1. Rundberg har i sin tidigare forskning påvisat att några mynt som tidigare daterats till Interregnum-perioden 1465-67 (Interregnum LL 2a, Rundberg 3) i är stampkopplade med Stens Stures äldsta typ och därmed daterbara till början eller mitten av 1470-talet. Detta gäller dock möjligen inte alla mynt av typen Rundberg 3, men en mera ingående diskussion om denna problemställning ligger utanför ramen för denna artikel.

Nedan Sten Sture d.ä.:s äldsta Stockholms-örtugar, troligen slagna i mitten på 1470-talet.

/1470_fig_01-02.jpg

Dessa, de äldsta örtugarna från 1470-talet, har tidigare vanligen dateras till mycket tidigt under perioden, alltså ca. 1470. Den i föregående artikel påtalade ”silversvälten” åren runt 1470, dokumenterad bl.a. i ett förbud av utförsel av mynt och ädelmetall 1473, gör dock att man enligt min åsikt bör ifrågasätta denna datering; troligare är att mynten är slagna efter 1473. Frånvaron av stampkopplingar med 1478 års mynt gör dock att de inte gärna kan ha tillverkats i direkt anslutning till dessa. Förslagsvis inleddes Sten Sture d.ä:s myntning i Stockholm 1474-75.

Sten Sture d.ä.:s mest kända mynt är tveklöst de örtugar som år 1478 utgavs med utsatt årtal. Detta är de första svenska mynten med årtal. Årtalet syftar med största sannolikhet på den myntförordning som finns bevarad från 1478, och mynten kan därför dateras till 1478 och möjligen även några år därefter. Det finns också en typ av Stockholmsörtugar utan årtal som allmänt anses yngre än de med årtal. Variationerna inom denna typ är stora, och man kan inte utesluta att någon variant av denna typ kan vara slagen efter 1501.

Stockholmörtug och två olika halvörtugar från Stockholm med utsatt årtal (14)78.

/1470_fig_03-05.jpg

Från Stockholm känner vi också halvörtugar med utsatt årtal. Dessa är av två typer, den ena med ett kungahuvud som centralmotiv, och den andra med ett S (syftande på myntorten). De senare är betydligt vanligare. Liksom för örtugarna här har vi även här en mynttyp utan årtal som uppenbarligen är yngre och som utgavs i stor mängd. De stilistiskt avvikande mynten, som i Lagerqvist 1970 har nummer LL 12-14, har under senare år av många snarare ansetts höra till Svante Sture 1504-1512; huruvida detta är ett korrekt antagande kommer förhoppningsvis de pågående stampstudierna att kunna visa eller avvisa.

Stockholmsörtug och halvörtug utan årtal som kan dateras till efter 1478.

/1470_fig_06-07.jpg

Myntverket i Västerås kan, baserat på analyser av bevarade mynt och antalet använda stampar, konstateras ha haft en mycket omfattande produktion. Från Västerås finns två huvudtyper av örtugar, den ena med ett krönt kungahuvud som centralmotiv (LL 4), den andra med en trekronorssköld (LL 5-6). Den förstnämnda är mycket sällsynt medan den andra typen är vanligt förekommande och uppenbarligen slogs i mycket stora volymer. Halvörtugarna är av en enhetlig typ (LL 15-17), men med stora stilvariationer. Såväl örtugar som halvörtugar uppvisar ett flertal olika s.k. bitecken, samt stor variation även i inskrifternas initialtecken. Betydelsen av dessa kommer förhoppningsvis att kunna klargöras av pågående forskning, men redan nu står det klart att det finns samband mellan dessa och myntens kronologi.

Från Västerås finns en bevarad myntförordning från 1480. Huruvida detta skall tolkas som att myntningen där inleddes då, eller om man slog mynt i Västerås även före detta år är dock oklart. Inga mynt från Västerås har utsatt årtal.

Två örtugar och en halvörtug från Västerås.

/1470_fig_08-10.jpg 

Hans (Johan II), kung 1497-1501.

Redan 1483 hade Kristian I:s son Hans valts till unionskung över Sverige vid den s.k. Kalmar recess. Riksföreståndaren Sten Sture d.ä. lyckades dock förhala Hans uppstigande på den svenska tronen till 1497, men till sist fick alltså kung Hans (i Sverige även kallad Johan II) den svenska kungakronan. Kung Hans glädje över detta blev dock kortvarig, då han redan 1501 tvingades avgå, och Sverige styrdes sedan åter av riksföreståndaren Sten Sture d.ä. fram till dennes död i december 1503.

Trots Hans korta regeringsperiod finns ett flertal typer av örtugar och halvörtugar bevarade från hans tid som kung. Örtugarna, som slogs i Stockholm och Västerås, är alla rara och detta gäller i synnerhet Västeråsmyntet. Halvörtugarna är även de ganska ovanliga och vissa typer är rara eller mycket rara.

Nästan alla kung Hans mynt bär hans namn (normalt förkortat till IOH’) och det Oldenburgska vapnet, men mycket sällsynt förekommer även stampkopplingar mot anonyma präglingar i Erik den heliges namn. Pågående forskning av Jonas Rundberg visar att myntverket i Västerås hade en kontinuerlig verksamhet under decenniet runt år 1500. Det finns nämligen stampkedjor som börjar med Sten Sture d.ä:s SCS ERICVS mynt, vilka går vidare via kung Hans IOH-mynt och som sedan fortsätter med andra SCS-mynt (daterbara till 1501-1503) för att avslutas med SCS-mynt med Natt och Dag vapnet, d.v.s. mynt slagna av Svante Nilsson. Någon motsvarande kontinuitet för Stockholms myntverk kan (ännu) ej påvisas, men är naturligtvis fullt möjlig.

Nedan kung Hans örtugar från Stockholm och Västerås.

/1497_fig_01-03a.jpg

Nedan ser vi exempel på kung Hans halvörtugar från Stockholm och Västerås.

/1497_fig_04-08.jpg

Svante Nilsson, riksföreståndare 1504-1512.

Efter Sten Sture d.ä.:s död 1503 väljs Svante Nilsson, av ätten Natt och Dag, till ny riksföreståndare.  Han innehar sedan denna post till sin plötsliga död i januari 1512. I populärhistorisk litteratur kallas Svante ibland för Svante Nilsson Sture. Denna namnkombination är dock sentida, och användes ej av Svante själv eller av hans samtid.

Numismatiskt är Svantes tid vid makten intressant. Vi vet att han slog mynt i både Stockholm och Västerås. Det finns nämligen ett klagomål från rådet i Stockholm att Svante ”myntade uppe på Slottet”, varvid rådets rätt till insyn och kontroll förhindrades. En ansenlig del av Svantes mynt från Västerås har hans vapensköld – Natt och Dag vapnet – som initialtecken. Stampar kopplade med dessa uppvisar ofta ett litet kors inom ring som initialtecken. Alla dessa kan anses vara utgivna av Svante men även mera anonyma präglingar kan komma att dateras till hans tid vid makten. Som nämnts ovan vet vi också att mynt präglades i Stockholm.

Exempel på Svantes halvörtugar från Västerås.

/1504_fig_09-11.jpg

Några Stockholmsmynt med Natt och dag vapnet är inte kända. Svantes halvörtugar kan troligen identifieras som de mynt som Lagerqvist benämner LL 12-14 under Sten Sture d.ä. Det bör dock påpekas att konkreta bevis på detta ännu saknas, men pågående forskning av Jonas Rundberg bör kunna klargöra hur det förhåller sig. Slog Svante även örtugar i Stockholm? Om detta vet vi inget säkert, men om så var fallet, så rör det sig om vissa varianter av mynt av typen [Sten Sture d.ä.] LL 3.

Halvörtugar från Stockholm som troligen kan associeras med Svante Nilsson.

/1504_fig_12-13.jpg

När det gäller Västeråsmynten är situationen alltså annorlunda. För halvörtugarna gäller alltså att Svante låter sätta sin ätts vapen – Natt och Dag – som initialtecken i inskriften. Man kan här konstatera att Svante som riksföreståndare ”flyttar fram positionerna” genom att tydligt ange en referens till sig själv ("Natt och Dag") som myntherre. Föregångaren på posten, Sten Sture d.ä., var ju mera ”diskret”.

Från Västerås finns ytterligare en numismatisk delikatess, nämligen en i endast två exemplar bevarad örtug som har Natt och Dag skölden som initialtecken. Örtugsmyntningen var emellertid mera omfattande än så; i den stora Västeråsskatten från 1972 ingick bl.a. en grupp anonyma SANCTVS ERICVS örtugar slagna i Västerås. Samtliga dessa är stampkopplade med varandra och i stort sett nypräglade. Via frånsidesstamparna kopplar dessa mot såväl Svantes örtugar liksom mot kung Hans sällsynta Västeråsörtug, samt även mot ett par bevisligen äldre anonyma frånsidor använda av Sten Sture d.ä. Dateringen av dessa örtugar i Västeråsskatten har diskuterats och Malmer daterar dem förslagsvis till Sten Sture d.y. Hon har dock ej noterat stampkopplingarna med Svantes örtug och även med örtugar slagna före 1497, och det mesta tyder på att örtugarna i Västeråsskatten är utgivna av Svante. Intensiv forskning kring Sturetidens örtugsmynt pågår, och resultaten förväntas publiceras av Jonas Rundberg inom de närmsta åren.

Nedan ser vi Svante Nilssons örtug från Västerås med Natt och Dag vapnet över trekronorsskölden, samt en anonym örtug som via frånsidesstampen är stampkopplad med denna. [Foto av Svante Nilssons örtug: Jonas Rundberg.]

/1504_fig_14-15_v3.jpg

Sten Sture den yngre, riksföreståndare 1512-1520.

Efter faderns, Svante Nilsson, död i januari 1512 lyckades Sten Svantesson utmanövrera den av riksrådet utsedde efterträdaren på posten som riksföreståndare, Erik Trolle, och den yngre herr Sten valdes till riksföreståndare sommaren 1512. Unionisterna var dock inte slutgiltigt besegrade och med stöd av dessa försökte den danske kungen Kristian (II) återupprätta unionen. Vid ett fältslag vintern 1520 sårades Sten Svantesson dödligt, och han avled under färden tillbaka till Stockholm. Hans änka Kristina Gyllenstierna ledde därefter försvaret av Stockholm, men tvingades efter några månader kapitulera. Unionen var återupprättad under Kristian II:s styre. Redan i november samma år låter Kristian avrätta 82 personer i det som senare kom att kallas Stockholms blodbad. Och därmed avslutas också den svenska medeltida mynthistorien. Kristian besegras sedan som alla vet av Gustav I, men den historien faller utanför ramen för denna artikelserie.

Sten Sture d.y. är för myntvänner och numismatiker mest känd för att ha slagit det första svenska myntet av Mark-storlek. Dessa brukar benämnas ”Sten Stures stormynt”, ”Sturemarken” etc. De ca. tio bevarade exemplaren är dock av högst varierande vikt och även ett exemplar i guld är känt. Det är mycket tveksamt om dessa präglingar kan kopplas till det svenska myntsystemet som vid denna tidpunkt baserades på marken (vilken i sin tur delades i 8 öre, 24 örtugar, eller 192 penningar). Nästa nominal över örtugen – öret – introduceras som bekant först av Gustav Vasa.  ”Sturemarken” skall nog snarare ses som något slags exceptionell ”gåvoprägling”, ”praktmynt”, eller dyligt – därav den oregelbundna vikten. Även om dessa mynts vikt ej ansluter till den inhemska mynträkningen, så behöver vikten på de enskilda exemplaren inte vara slumpmässig. Den kan mycket väl anknyta till samtida utländska stormynt av likartad storlek.

En av Sten Sture d.y. Stormynt – s.k. ”Sturemark”. [Foto: Jonas Rundberg.]

/1512_fig_16.jpg

Varför slogs ”Sturemarken”?  Kanske kan den ha något att göra med hans val till riksföreståndare 1512? Att man på dessa numismatiska rariteter på frånsidan kan läsa MONETA STOCKHOLM behöver dock inte alls tolkas som att det här rör sig om ett reguljärt mynt, utan endast att den är tillverkad i stadens myntverk.

Sten lät också prägla örtugar och halvörtugar i Stockholm samt halvörtugar i Västerås. Stockholmsörtugarna, som alla är rara, har årtalet 1512 utsatt. På mynten titulerar sig Sten Svantesson redan från början STEN STVRE RITTER (riddare). Av föregångarnas blygsamhet – att ange Erik hen helige som myntherre – märker vi inget på Stockholmsmynten. Örtugarna är som sagt rara, och myntningen av dessa bör ha pågått endast en kortare tid. Halvörtugar slogs dock i stor mängd i Stockholm av Sten Sture d.y. Dessa är av lite varierat utförande, men samtliga har en krona på ena sidan och bokstaven S på den andra. År 1515 ändras stilen på mynten radikalt. Man övergår från de äldre unciala bokstäverna i inskriften till ett mera modernt typsnitt, och man sätter också ut årtalet 1515 på mynten. Frånsidans inskrift ändras också till MONETA NOVA STOCKHOLM – ”nytt mynt från Stockholm”. Hybrider mellan de stampar som definierar 1515 års mynt och de (troligen) äldre typerna utan årtal finns också. 1515 års mynt är betydligt ovanligare än de utan årtal.

Sten Sture d.y.:s Stockholmsörtug från 1512. Det finns även örtugar utan krona över S.

/1512_fig_17.jpg

Några olika halvörtugar från Stockholm. Notera årtalet 1515 och det moderna typsnittet på den troligen yngsta.

/1512_fig_18-20.jpg

Även i Västerås låter Sten Sture d.y. prägla halvörtugar. Dessa har en krona på åtsidan, och bokstaven A på frånsidan. Dessa är rara och har en åtsida med samma inskrift som Stockholmhalvorna Stampopplingar med anonyma mynt med nskriften SCS ERICVS REX finns. Vissa av RITTER-halvorna har också ordet NOVA (förkortat till NO) i frånsidans inskrift. Möjligen är de sistnämnda samtida med de år 1515 introducerade NOVA-mynten i Stockholm. Och möjligen kan vi här skönja en ny myntförordning eller annan väsentlig förändring i myntväsendet, där nya mynt kanske samtidigt introduceras i Stockholm och Västerås. Västeråsmyntningen verkar ha omfattat endast halvörtugar - några örtugar slogs med största sannolikhet ej i Västerås under perioden 1512-1520.

Nedan halvörtugar från Sten Sture d.y. slagna i Västerås. Ett ex med inskriften Sten Sture Ritter, och en anonym i Erik den heliges namn. Den senare är inkopplad i samma kedja som den första, och kan därmed med säkerhet dateras till 1512-1520.

/1512_fig_21-22.jpg