Gorgons myntsida

Referenslitteratur Svenska Medeltidsmynt

Olof Eriksson ”Skötkonung”. Kung ca. 995-1022.

Ca. år 995 låter Olof Eriksson "Skötkonung" prägla de första svenska mynten i Sigtuna. Förebilderna är engelska mynt från Ethelred II av s.k. CRUX-typ. Tillresta experter från England var kungen behjälplig med att starta denna första inhemska myntning, och deras namn återfinns på de äldsta myntens frånsidor. Åtsidan visar en stiliserad kungabild, med inskriften "Olof, kung i Sigtuna" eller "Olof, Svearnas kung" - naturligtvis på latin, som dåtidens sed var. Frånsidans inskrift anger i de flesta fall utöver myntmästaren namn också orten för tillverkningen - Sigtuna.

Den äldsta perioden av Olofs mynt kännetecknas av mynt med läsliga inskrifter. Runt år 1000 degenererar systemet, och mynten blir mer och mer barbariska. Inskrifterna ersätts med meningslösa sekvenser av bokstäver och bokstavsliknade tecken, och en hel del mynt präglas nu på myntämnen som inte klippts runda. Den absoluta majoriteten av dessa barbariserade mynt är imitationer av Ethlered II:s Long Cross typ, men även de senare av Ethelreds typer, Helmet och Last Small Cross imiterades, liksom – om än i mycket begränsad omfattning – Knut den Stores Quatrefoil-typ.  Den stora andelen mynt slagna på fyrkantig plants är ett f.ö. mycket typiskt kännetecken för just den vikingatida Sigtunamyntningen. Fyrkantig plants är mycket ovanligt på andra håll. Ett annat Sigtunafenomen är att man under den barbariserade perioden ofta blandade ihop åtsidor och frånsidor från förebildernas olika typer, s.k. hybrider. T.ex. en Long Cross åtsida med en Helmet frånsida. Det finns även mynt som kombinerar två frånsidesstampar, t.o.m. från olika typer!

Hur länge pågick då Olofs myntning? Brita Malmers forskning har visat att myntningen pågick minst fram till ca. 1018 – vilket kan bevisas med förekomsten av Quatrefoilimitationer, en mynttyp som introducerades i England ca. 1017. Några stampkopplingar mellan Olof mynt och sonen Anund Jakobs (kung ca 1022-1050) mynt är dock inte kända, vilket tyder på att det finns ett visst uppehåll i myntningen runt 1020.

Det bästa referensverket över Olof mynt är vikingatidsvolymen i serien Den svenska Mynthistorien. Nedan avbildas de fem huvudtyperna: CRUX, Long Cross, Helmet, Small Cross, Quatrefoil, samt en Long Cross/Helmet-hybrid på fyrkantig plants.

Anund Jakob. Kung ca. 1022-1050.

Olof Skötkonung efterträds ca 1022 av sonen Anund Jakob. Anund låter, liksom fadern, prägla mynt i eget namn i Sigtuna. Anunds mynt är avsevärt sällsyntare än Olofs. Myntningen kan förenklat sägas bestå av två grupper – dels några ganska väl utförda Long Cross imitationer med Anunds namn på åtsidan, dels en något större grupp med imitationer av Knut den stores Pointed Helmet penningar. Båda grupperna har normalt myntmästarens namn på frånsidan, men i den större gruppen finns även mynt med barbariserad inskrift på såväl åtsida som frånsida. Hybrider förekommer i båda grupperna. Det finns Long Cross åtsidor som kopplar med frånsidor av typerna Small Cross, Pointed Helmet och Short Cross, och det finns Pointed Helmet åtsidor som kopplar med Short Cross. En märklig åtsida är en ganska fri imitation av Short Cross på vilken Knut (den Store) anges som kung i Sigtuna.

Anunds myntning upphör i början av 1030-talet, och den svenska fastlandsmyntningen gör därmed ett uppehåll på drygt 100 år. När den återupptas ca 1150 i Lödöse är förutsättningarna helt annorlunda.

Nedan avbildas en Long Cross/Small Cross hybrid med reguljära inskrifter (ANVND REX S / DORMOD ON SIH) samt ett mynt av typen Pointed Helmet med barbariserade inskrifter på båda sidor.

Myntning i Lödöse, 1150-talet. (Sverker d.ä. eller biskop Bengt "den gode" i Skara.)

Vid arkeologiska utgrävningar i gamla Lödöse har man påträffat myntningsavfall från minst två olika typer av brakteater som tidigare ansetts vara norska. Fynden består av läderbitar med märken efter myntprägling. Brakteater präglas som bekant med endast en stamp. På ett mjukt underlag läggs det mycket tunna myntämnet. Stampen sätts mot myntämnet, och med ett hammarslag präglas myntet. Det mjuka underlaget gör att myntets baksida får en ”negativ” och spegelvänd bild av åtsidesmotivet. Även underlaget (läder eller bly) får ett avtryck av myntstampen. De läderbitar som hittades kunde dateras tämligen exakt med hjälp av s.k. dendrokronologi på träbitar som hittades i samma fyndlager.

Den äldre av de mynttyper som kan identifieras är en brakteattyp med patriarkalkors som med stor säkerhet dateras till 1150-talet. Mynttypen finns dels med, dels utan, punkter mellan korsets båda tvärarmar. Myntningsunderlagen till denna typ har mycket tydliga avtryck av typen med punkter mellan korsarmarna. Rune Ekre, Kenneth Jonsson, Sven-Erik Arnell och Roger Svensson har diskutterat vilken myntherre som lät prägla dessa. Jonsson och Ekre förordar kungen som myntherre, och i så fall kan vi attribuera dem till Sverker d.ä. Motivet på penningen med patriarkalkorset har dock en mycket stark kyrklig koppling, vilket av Arnell och Svensson tolkats som att myntherren är biskop Bengt ”den gode” i Skara.

Karl Sverkersson. Kung 1158/61-1167.

Karl var son till Sverker d.ä., och erkändes som kung i Östergötland redan 1158, och som hela Sveriges kung 1161. Karl regerade till 1167, då han mördades av Knut Eriksson.

Fynd av myntningsavfall i Lödöse, som dendrokronologiskt kan dateras till 1160-talet, visar att brakteater med ett kors inom slät ring och med punkter i korsvinklarna präglades där. Ett symmetriskt kors med alla korsarmar lika långa är ett av de allra vanligaste motiven på medeltida mynt. Tills skillnad från partiarkalkorset kan det alltså anses vara en allmängiltig symbol, och behöver inte alls ha en kyrklig myntherre som utgivare. Även om en andlig myntherre inte helt kan uteslutas, så är det troligare att dessa mynt är utgivna av kung Karl Sverkersson. Myntavtrycken är otydligare än på penningarna från 1150-talet, men troligen har (enligt Ekre) något av avtrycken en pärlring istället för en slät ring. Dessa mynttyper som tidigare ansetts norska är alltså bevisligen svenska.

Knut Eriksson. Kung 1167-1196.

Erik den heliges son, Knut Eriksson, blir svensk kung 1167 genom att vid ett angrepp mot kung Karl Sverkersson på Visingsö, helt enkelt låta mörda denna. Knut, som väl får anses vara en av 1100-talets mera kraftfulla regenter, behåller sedan kungamakten till sin död 1196.

Knut låter prägla penningar i Lödöse och i Svealand. På en av Götalandstyperna finns myntorten utsatt och myntningsavfall för en av Svealandstyperna har hittats i Sigtuna. Möjligen är alla Svealandspenningar slagna där. Starttidpunkten för Knuts myntning har diskuterats av numismatiker, och i tillgänglig litteratur brukar den sättas till 1180-talet. Men de nya fynden av Lödösemynt från Knuts föregångar, och som kan dateras till 1150- och 1160-talen, gör att man bör ställa sig frågan om inte Knuts myntning kan ha initierats redan före 1180? Man kan i alla fall inte helt utesluta att någon av Lödösetyperna kan ha denna tidiga datering.

Under tidig medeltid var grunden för myntsystemet marken, motsvarande ca 210 gram silver. Redan tidigt fanns en differens mellan mark silver och mark penningar. Vidare räknade man 384 penningar på en mark i Götaland, medan man i Svealand räknade 192 penningar på en mark. Det gick alltså två götalandspenningar på en svealandspenning. Mynten är under denna period av nästan rent silver, och en svealandspenning väger alltså dubbelt så mycket som en götalandspenning.

Medan götalandspenningarna alla visar ett kungahuvud, oftast med kungens namn och titel (”KANVTVS REX S”), eller myntorten (”LEDV”), så är svealandspenningarna betydligt mera varierade i sitt utförande. Rätt så många stampar har använts, och myntningen bör ha varit omfattande. Vissa typer är väl utförda, medan andra har ett mycket förenklat utförande. Dessa brukar benämnas ”degenererade”. På endast två av typerna finns läsbar inskrift. Dels finns en penning med KANVTVS, dels en mycket omdebatterad typ där kungabilden omges av bokstäverna IVA eller IV. Flera olika tolkningar av dessa har framförts. Frågan om dessa bokstävers betydelse får till vidare anses vara öppen.

 

Ärkebiskopen i Uppsala, ca 1190-1210.

Under medeltiden var det i Europa vanligt att även högre kyrkliga befattningshavare innehade mynträtt och utnyttjade den. Att prägla mynt var ju en lönsam affär, då myntat silver hade ett högre värde än den obearbetade metallen.

I Sveriges medeltida mynthistoria är detta ett mycket ovanligt fenomen. Det finns dock ett par svealandstyper från decennierna runt 1200, som p.g.a. sitt motiv helt säkert är utgivna av en högre kyrklig potentat – ärkebiskopen i Uppsala.

I fynd med Knut Erikssons svealandsmynt förekommer sparsamt mynt vars motiv, en hand hållande en biskopskräkla, identifierar dem som kyrkliga emissioner. Fyndsammanhanget ger här en datering till 1190-talet. Ytterligare några ytterst sällsynta typer, som bör vara slagna något senare, kan föras till ärkebiskopen. Dessa avbildar ett framåtvänt huvud med mitra och kräkla eller ett stort kors lagt över en biskopskräkla.

Sverker Karlsson. Kung 1196-1208.

Efter Knut Erikssons död 1196 väljs Sverker Karlsson till kung. Sverker efterträder alltså sin faders baneman! Om de bakomligganden politiska hänsyn som låg bakom detta kungaval är mycket litet känt. Man kan möjligen spekulera i någon typ av uppgörelse mellan de Erikska och Sverkerska ätterna, vars innebörd i så fall skulle varit att kungamakten skulle växla mellan dessa ätter. Men något direkt vänskapligt förhållande kan det knappast ha varit. Knut Erikssons söner försöker nämligen år 1205 med våld ta kronan från Sverker, men besegras vid Älgarås och tre av dem stupar. Den fjärde sonen, Erik, flyr till Norge, men återkommer 1208 och besegrar då Sverker vid Lena i Västergötland. Sverker flyr till Danmark, men gör sommaren 1210 ett försök att återta kronan från Erik Knutsson. Sverker stupar i slaget vid Gestilren.

Dateringen av en del mynttyper runt år 1200 vållar vissa problem, men en grupp götaländska penningar kan med stor sannolikhet antas vara utgivna av Sverker Karlsson. Det rör sig om brakteater med ett lejon inom slät ring. Lejonets utförande varierar kraftigt, och vanligast är en grupp med en rätt så grov och stiliserad konturframställning. Det bör noteras att myntet t.v. nedan är svårdaterat, då det inte förekommer i några kända skattfynd. Ulf Ottosson har argumenterat för att det skall dateras till tiden före Sverker.

Erik Knutsson. Kung 1208-1216.

Erik Knutsson erövrar den svenska kronan genom att besegra Sverker Karlsson i slaget vid Lena i Västergötland 1208. Sverker gör sommaren 1210 ett försök att återta kronan från Erik Knutsson men stupar i slaget vid Gestilren. Den erikska ätten innehar nu åter kungamakten och Erik regerar sedan fram till våren 1216, då han insjuknar och avlider på Visingsö i april samma år.

Till Erik förs en grupp sällsynta götalandspenningar med krönt framvänt huvud och en omskrift som nämner Erik som kung. På vissa typer är inskriften degenererad och ibland retrograd (moturs). På vissa nämns även Eriks far, Knut.  I äldre litteratur förs även en grupp penningar med ett svärd, vanligen omgivet av bokstäverna E-R, till Erik. Modern forskning har dock påvisat att dessa är yngre.

Några ytterst sällsynta svealandsmynt är också med stor sannolikhet utgivna av Erik.

Johan Sverkersson. Kung 1216-1222.

Efter Erik Knutssons död våren 1216 väljs den unge Johan Sverkersson till kung – blott 15 år gammal. Kronan innehas nu åter igen av den sverkerska ätten. Mycket lite är känt om Johans tid som kung. Man vet att han 1220 avseglade till Estland på ett korståg för att kristna esterna. Han återvänder dock ganska snart till Sverige, där han avlider på Visingsö redan 1222 – ogift och barnlös. Därmed dör den manliga sidan av den sverkerska ätten ut.

Från Johans tid finns en serie vackra och väl utförda penningar slagna enligt svealandsvikt. Dessa är dock samtliga ytterst sällsynta, och de allra flesta kända exemplaren kommer från ett enda fynd från Dimbo i Västergötland. Totalt torde endast ca 50 exemplar av Johans mynt ha bevarats till våra dagar.

Erik Eriksson ”läspe och halte”. Kung 1222-1229, 1234-1250.

Erik Eriksson var son till Erik Knutsson och föddes 1216, samma år som fadern dog och faktiskt efter sin faders bortgång. Han var alltså inte möjlig som kung 1216, och här hittar vi kanske en del av förklaringen till att Johan Sverkersson valdes till kung 1216. Men när Johan sedan avlider redan 1222, väljs den då minderårige och omyndige Erik till Sveriges kung. I praktiken styrs sedan Sverige under de kommande åren av ett riksråd. År 1229 gör en medlem i detta råd, Knut Holmgersson, uppror och störtar Erik från tronen. Denne Knut, som ofta benämns ”Knut Långe”, avlider redan 1234, och Erik får tillbaka sin kungatitel. Han regerar sedan till 1250, då han avlider – barnlös. Den erikska ätten utslocknar härmed på manssidan.

Tillnamnet ”läspe och halte” kommer från en passus i Erikskrönikan, där man kan läsa (liten läsövning i medeltidssvenska!):

”Erik konunger var nokot swa läsper wid; haltan thz war ok hans sidh”

Från Eriks tid som kung finns ett flertal mynttyper med mycket varierande motiv bevarade. Med några ytterst sällsynta undantag är samtliga slagna i Götaland. Till Eriks första period som kung förs numera en grupp mynt med ett nedåtriktat svärd, vanligen omgivet av bokstäverna E-R (Ericus Rex, d.v.s. Kung Erik). Det finns dock ett par varianter, av vilka en typ där E-R ersatts av ett spegelvänt R och ett litet kors är vanligast.

Till Eriks andra period förs ett flertal penningar, samtliga ganska sällsynta och med varierande motiv, bl.a. en fågel med utbredda vingar, en kyrkobyggnad, en sexuddig stjärna med en nymåne, ett krönt framvänt huvud, och en krona. Endast den sistnämnda kan väl betraktas som relativt vanlig.

Knut Holmgersson ”långe”. Kung 1229-1234. Samt Ulf Fase. Jarl 1231-1248.

Den unge Erik Eriksson tvingades år 1229 att lämna ifrån sig makten till Knut Holmgersson, som av eftervärlden fått tillnamnet ”långe”. Knut var medlem i det råd som styrt landet sedan kungavalet 1222 då den minderårige och omyndige Erik Eriksson erhöll kungakronan. Knut tillhörde den grupp som numera benämnas "folkungarna", och som närmast var att betrakta som ett politiskt parti. Redan år 1234 avled dock Knut, och han begravdes i Sko kloster i Uppland. Under några decennier i början och mitten av 1200-talet fanns även en befattning som ”jarl” i Sverige. Jarlen var, näst efter kungen, landets högste befattningshavare och tidvis innehavaren av den verkliga exekutiva makten. Under Knuts period som kung hette jarlen Ulf Fase.

Myntning under Knut ”långe” är endast belagd från Svealand. I ett fynd från Eskilstuna kyrkogård 1879 fanns ett flertal typer. Vissa med inskriften KANVTVS, andra med inskriften ARVSAR - syftande på myntorten, som bör ha varit Uppsala. Några typer har mer eller mindre förvirrade inskrifter. Många av mynten var fragmentariska. I det ovan nämnda fyndet ingick även en typ slagen i jarlen Ulfs namn - VLF IARL. Ulfs mynt torde vara helt samtida med Knuts. Ett av de mynt som tidigare attribuerats till Knut, LL IV:8a-b, är enligt de senast publicerade rönen (Roger Svensson i den av SNF nyligen utgivna Renovatio Monetae) även den slagen av Ulf. Svensson påtalar, med paralleller till europeisk myntning och den s.k. Gränna-brakteaten, att fanan utgör en symbol för en rättighet förlänad av kungen – normalt till någon adelsman. Hans åsikt är därför att mynt av typerna LL IV:8a-b måste vara slagna för av Ulf jarl.

Utöver ovan nämnda fynd från Eskilstuna så har endast ett fåtal exemplar av kung Knuts och jarlen Ulfs mynt bevarats till eftervärlden. Knuts och Ulfs mynt hör alltså till de verkliga rariteterna i den svenska mynthistorien. Nedan avbildas ett av Knuts mynt, samt ett exemplar av den mynttyp som Roger Svensson anser vara utgiven av Ulf jarl.

Birger Magnusson ”jarl”. Jarl 1248-1266.

Även den som sovit sig igenom dödstråkiga historielektioner i skolan brukar känna till Birger Jarl – i alla fall till namnet. Under 1200-talet var jarlen den, näst kungen, mäktigaste befattningshavaren i Sverige. Och Birger Magnusson var nog den jarl som mest påverkade sin samtid och därmed även vår tid. Under Birgers tid som jarl framträder Sverige som en enad statsbildning. Stockholms grundande brukar också vara något som förknippas med Birger.

Birger tillträdde troligen sitt ämbete 1248, och efterträdde därmed jarlen Ulf. Vid Birgers tillträde var Erik Eriksson ”läspe och halte” kung, men redan 1250 avlider Erik – barnlös. Birgers son Valdemar väljs till kung. Till skillnad från Birger själv var Valdemar av kungligt blod. Valdemars mor – Birgers hustru – var nämligen syster till kung Erik. Det råder knappast någon tvekan om att Birger i praktiken var den som styrde landet från 1250 och fram till sin död 1266.

Att prägla mynt är en lönsam sysselsättning då det myntade silvret har ett övervärde gentemot den obearbetade metallen. Myntningsrätt var därför i Sverige under medeltiden normalt ett kungligt privilegium. Men några få undantag finns, och Birger jarl är ett av dessa. Vid arkeologiska utgrävningar i gamla Lödöse har man hittat avfall från en tydligen ganska omfattande myntning av penningar – brakteater – med bokstaven B inom slät ring eller punktring. Att myntherren i detta fall är Birger torde vara helt klarlagt. Även om myntningen var omfattande så har mycket få exemplar av Birgers mynt bevarats till våra dagar.

Valdemar Birgersson. Kung 1250-1275.

År 1250 väljs Birger jarls son Valdemar till svensk kung. Valdemar var vid denna tidpunkt blott ca 10 år gammal, och den verkligen makthavaren i Sverige var hans far, Birger. Och det är rimligt att anta att Birger behöll denna de facto maktposition till sin död 1266. Efter faderns död utmanades Valdemars position allt mera av brodern Magnus, med det sentida tillnamnet ”ladulås”. Maktkampen slutade 1275, då Magnus störtade sin broder från tronen och övertog kungakronan.

Från Valdemars tid som kung finns en stor mängd penningar slagna efter götalandsvikt bevarade. De är av två huvudtyper – krönt kungahuvud och krönt lejon. Myntningsavfall har hittats i Örebro och Lödöse respektive. De flesta bevarade exemplaren kommer från ett gigantiskt myntfynd i Styra socken från 1786, då över 30 tusen av dess mynt hittades. Endast en mindre del av dessa inlöstes till statssamlingarna, och resten av fyndet skingrades bland privata samlare och andra. Troligen nersmältes även delar av skatten.

Utöver dessa mycket vanliga mynt, som f.ö. ofta förekommer i anmärkningsvärd hög kvalitet, så finns en mycket rar götalandstyp med bokstäverna VAL under en krona. Tidigare ansågs också en grupp svealandspenningar med en krona inom slät ring också vara utgivna av Valdemar, men modern forskning har visat att dessa mynt är yngre.

Magnus Birgersson "ladulås". Kung 1275-1290. Samt okänd myntherre ca 1280.

Magnus Birgersson, som av eftervärlden fått tilläggsnamnet ”ladulås”, blev kung 1275, efter att ha störtat sin bror Valdemar från tronen. Man kan ju undra vad Magnus och Valdemars far, Birger jarl, skulle ha ansett on sina söners rivalitet och kamp om kungatronen? Magnus blir som sagt kung 1275, och får väl betraktas som en son som gick i sin faders fotspår. En kraftfull regent ända fram till sin död 1290!

Myntningen under Magnus har tidigare ansetts kunna identifieras med en grupp brakteater med det gemensamma centralmotivet M – latinskt eller uncialt. Dessa präglingar finns i såväl svelandsvikt som götalandsvikt, samt med slät yttre ring eller strålring. Totalt finns alltså åtta olika typer. Dessa har associerats med de åtta myntorter som nämns i Magnus testamente från 1285. I Svealand handlar det om Uppsala, Västerås, Örebro och Nyköping, och i Götaland nämns Skara, Skänninge, Söderköping och Jönlöping. Myntningsavfall för en av svealandstyperna har hittats i Örebro.

En alternativ teori har nyligen framförts av Roger Svensson, som med hjälp av statistisk bearbetning av ett fynd som innehöll endast penningar med slät ring, kommit till slutsatsen att penningarna med slät ring måste vara äldre än de med strålring. De olika typerna skall alltså ges en kronologisk tolkning och inte en geografisk. Om detta är korrekt, så bör de olika myntorternas mynt istället kunna särskiljas m.h.a. bitecknen, eller på annat sätt. Det finns alltså fortfarande olösta frågor för forskningen att ta tag i.

Nyare forskning har också ytterligare komplicerat bilden av myntningen under Magnus tid som kung. Dels kan en relativt sällsynt grupp penningar slagna enligt svealandsstandard, med en krona inom en slät ring, numera dateras till den äldre delen av Magnus tid som kung. Är detta kronologiskt föregångarna till M-brakteaterna, eller är det en parallell myntning? Är denna i så fall en kunglig myntning eller har den avsatte brodern Valdemar fått behålla rätten att slå mynt? Vi vet inte.

Vidare finns götalandspenningar med uncialt E inom slät ring, vilka med stor sannolikhet är slagna i Kalmar, och som numera kan dateras till ca 1280. I äldre litteratur brukar denna attribueras till "hertig Erik". Men Erik dör redan 1275 och kan därmed inte göras ansvarig. Och Kalmar nämns inte alls som myntort i Magnus testamente. Så mystiken tätnar. Vem var myntherre för denna emission? Och varför valde man ett uncialt E som motiv på ett mynt slaget i Kalmar? Frågorna är obesvarade, men associationen E/Kalmar kvarstår under stor del av senmedeltiden.

Magnus dör 1290, och en genomgripande myntreform genomförs vid denna tidpunkt. Brakteaterna ersätts med tvåsidiga mynt med en krona och en bokstav – oftast rutmönstrade. Tidigare har alla dessa ansetts vara utgivna av Magnus son Birger, och detta är nog fortfarande helt korrekt för de allra flesta varianterna. Enligt min åsikt är det dock troligen den kraftfulle kung Magnus som initierar denna myntreform kort tid före sin död. Att den 1290 blott tioårige sonen Birger, som efterträder Magnus, skulle vara initiativtagare till en myntreform av denna dignitet faller nog på sin egen orimlighet. Visserligen hade Birger förmyndare som styrde riket i hans ställe, men det får nog ändå anses sannolikt att det är Magnus som beordrar reformen. Och därmed blir också troligen den rara tvåsidiga penningen med M/krona Magnus yngsta mynt. Alternativt kan denna penning eventuellt vara en "posthum" prägling för Magnus, slagen av sonen Birger efter faderns död.

Birger Magnusson. Kung 1290-1318.

Birger Magnusson efterträder sin far 1290, blott tio år gammal. Under hans tid som omyndig konung regeras landet av en förmyndarregering. Redan tidigt uppträder rivalitet mellan Birger och hans bröder Valdemar och Erik, vilka tvingas fly till Norge. Bröderna återvänder snart till Sverige och Birger tillfångatas i den s.k. Håtunaleken 1306. Han går i landsflykt till Danmark när han friges 1308. Efter att Birger fått stöd från Danmark och Norge erkänns Birger åter som konung av bröderna 1310 – mot att de erhåller omfattande delar av Sverige som förläningar. Birger tar i dec 1317 en gruvlig hämnd i det s.k. Nyköpings gästabud. Valdemar och Erik tillfångatas och fängslas. Eriks och Valdemars anhängare belägrar Nyköpings slott, men när det väl erövras våren 1318 återfinns Birgers bröder döda i fängelsehålorna – enligt traditionen svalt de ihjäl. Birger själv flyr till Danmark, där han lever i exil fram till sin död 1321. Den avlidne brodern Eriks blott treårige son Magnus väljs till ny konung 1319.

I samband med att Birger väljs till kung 1290, eller - troligare - under Magnus ladulås sista tid som kung, genomförs en myntreform i Sverige, som dels innebär att den tidigare uppdelningen i olika mynträkning i Götaland och Svealand överges till förmån för den svealändska, dels att ett nytt tvåsidigt mynt introduceras som ersätter brakteaterna. Reformen måste ha genomförts mycket strikt, ty i de fåtal skatter med Birgers mynt som hittats saknas föregångarens mynt helt. Inväxlingen måste ha varit i stort sett 100-procentig. Övergången till ett enhetligt myntsystem underlättas av att man även präglar halvpenningar (s.k. oboler), vilka då i praktiken motsvarar de gamla götaländska penningarna.

Mynten är mycket enhetliga med en krona på ena sidan och en bokstav på den andra – båda oftast försedda med ett rutmönster. Ett flertal bokstäver förekommer, men tolkningen är i många fall osäker och ibland hypotetisk. Rimligen bör dock bokstaven B syfta på kung Birger. Andra bokstäver, t.ex. O och L, kan tänkas syfta på myntorter (Örebro ochLödöse?). Bokstäverna W och E har föreslagits syfta på Birgers bröder, som i så fall fått, eller tagit sig, mynträtt. Men E kan också syfta på myntorten Kalmar. Bokstaven M bör syfta på myntreformens troliga initiativtagare – Magnus ladulås. Även andra tolkningar än de ovan nämnda av bokstäverna är naturligtvis möjliga. Nedan avbildas två penningar, en med B och en med L, samt en obol (halvpenning) med S.

Magnus Eriksson. Kung 1319-1363.

I juli år 1319 väljs den blott 3-årige Magnus Eriksson till Sveriges kung. Fadern, Erik Magnusson, har i Nyköpings slotts fängelsehålor hittats död – mördad av sin bror, kung Birger Magnussson. Birger har fördrivits från landet av de mördade bröderna Eriks och Valdemars anhängare, och det är Birgers besegrare som utser den nya kungen. Valet skall naturligtvis ses som en symbolhandling, och i praktiken styrs landet av Magnus förmyndare under många år framåt.

Magnus tid som kung blir turbulent med både stora med- och motgångar. Han blir myndig 1331 och köper (!) år 1332 Skåne för ofattbara 34000 mark silver – något som bäddar för framtida ekonomiska svårigheter. En lös union med Norge existerar sedan 1319, då Magnus ärvt även Norges kungakrona efter sin morfar. Magnus son Håkan väljs till norsk kung år 1355, varvid unionen upplöses. Runt 1350 drabbas hela Europa av en omfattande och förödande pestepidemi – numera benämnd Digerdöden. 1360 tvingas Magnus avstå Skåne, och i slutet av 1363 blir hans ställning ohållbar då den svenska kronan av oppositionen mot Magnus erbjudits Albrekt d.y. av Mecklenburg. Albrekt anländer med en flotta till Stockholm i november, och Magnus förlorar makten över Sverige. Albrekt väljs till svensk kung i februari 1364. Magnus flyr till Norge där han sedan lever i exil till dess att han 1374 drunknar i ett skeppsbrott.

I denna turbulenta tidsålder lyckas ändå Magnus regera i 44 år, vilket faktiskt är rekord i den svenska historien. Endast Gustav V (1907-1950) tangerar rekordet. Som en kuriositet kan man ju konstatera att vår nuvarande kung kommer att sätta nytt regeringsrekord år för en svensk monark år 2018 . Man kan ju undra om kung Carl XVI Gustaf är medveten om denna möjlighet att skriva in sig i historien?

Myntningen under Magnus var omfattande och kan delas in i fyra perioder.

I.  1319-1340

Under denna period slås tvåsidiga penningar med folkunga-lejonet på den ena sidan och en krona på den andra. Lejonet är normalt vänstervänt, men ytterst sällsynt förekommer även penningar med högervänt lejon. Kronan utformning varierar väsentligt. Dessa mynt förekommer i myntfynden aldrig tillsammans med föregångarens, Birger Magnussons, penningar, så en mycket effektiv inväxling måste ha genomförts i samband med introduktionen av detta mynt. Till den tidigaste perioden av Magnus myntning kan även ytterligare några extremt sällsynta typer föras, men dessa faller utanför ramen för denna översiktliga genomgång.

II.  1340-1354

1340 ändras myntens motiv i och med att sidan med kronan byts ut mot tre kronor ställda i ring kring en central symbol – oftast en bokstav, men även kors, ros och torn förekommer. Lejonet är normalt västervänt, men högervänt lejon förekommer sparsamt. Även ensidiga avslag av såväl lejonsidan som sidan med tre kronor förekommer – om än ganska sällsynt.

Vad symboliserar då de tre kronorna? Många lärda ord har skrivits om denna fråga, men troligast är att Magnus helt enkelt vill påtala att han är kung över Sverige, Norge och Skåne! Försök har gjorts att tolka central-bokstaven/symbolen som angivande av myntort. Det statistiska underlaget är dock svårtolkat, och kanske betyder centralbokstaven/symbolen något helt annat? Dessa mynt utgavs i stor volym och hör till de vanligaste av alla medeltida svenska präglingar.

III. 1354-1363

Enligt ett bevarat påvligt dokument vet vi att ett nytt mynt introduceras i Sverige 22 februari 1354. Det rör sig om ensidiga penningar (brakteater) med antingen en krona eller en bokstav inom strålring. Även dessa penningar utgavs i mycket stor volym. Halten varierar från gott silver till präglingar i nästan ren koppar. Troligen ser vi här spåren av en mycket omfattande inflation. Centralmotivet representerar myntorten, där kronan rimligen betyder Stockholm, medan E, L och S tolkas som Kalmar, Lödöse, och Söderköping. I de två sistnämnda städerna har också myntningsavfall hittat som bekräftar detta. Mycket sällsynta är mynt med bokstäverna W och A. Redan Brenner ansåg att båda var svenska, och mycket tyder på att han hade rätt. Penningarna med W avviker både till stil, storlek och vikt från Visbys W-brakteater, och så vitt jag vet har typen aldrig hittats på Gotland. Däremot har minst hälften av de få exemplar för vilka vi har en säker fyndproveniens hittats i Finland. Detta tillsammans med existensen av ett unikt exemplar av typen med lejon/tre kronor, med ett central-W (som också hittats i Finland) öppnar enligt min mening upp möjligheten att Magnus lät prägla mynt i finska Wiborg. Beträffande penningarna med A, så har dessa under 1900-talet omväxlande förts till Sverige eller Norge. Enligt min mening är ett svenskt ursprung mest troligt. I så fall är då Västerås en första rimlig tolkning, men existensen av W-penningarna och en möjlig myntning i Wiborg gör att även Åbo inte kan uteslutas som möjlig myntort. Till sist bör nämnas att även andra centralbokstäver ytterst sällsynt förekommer på strålringspenningarna, t.ex. O, men dessa är norska präglingar.

Ca 1360 introduceras ytterligare en ny mynttyp i Stockholm, som sedan kom att bli den dominerande penningtypen under resten av medeltiden. Myntet är en brakteat i gott silver (12-lödigt, 75/100) med ett krönt framvänt kungahuvud inom slät ring. Huruvida dessa kronologiskt ligger efter strålringspenningarna med krona, eller om de präglas parallellt, är oklart. Brita Malmer har i sin monumentala Den senmedeltida penningen daterat dessa till 13-talets första decennier, men det finns flera problem med denna datering och numera är det ganska allmänt accepterat att de istället hör till Magnus Erikssons tid. I fynden förekommer de oftast tillsammans med penningar med bokstav inom slät ring.

IV.  1363

I slutet av Magnus tid som svensk myntherre introduceras ytterligare en ny mynttyp. Det handlar om brakteater i gott silver med en bokstav (E, H, L, eller S) inom slät ring. Bengt Hemmingsson har i studier av mynträkenskaper från Kalmar kunnat visa att dessa mynt introducerades 21 maj 1363. Mynten präglades endast under en kortare tid, och dessa penningar är sällsynta. Och ännu sällsyntare är de halvpenningar (oboler) med samma utförande som präglades i mycket begränsad omfattning. Liksom för strålringspenningarna så kan E, L, och S tolkas som Kalmar (och här har vi alltså även samtida skriftlig dokumentation), Lödöse och Söderköping. Men vad står H för? En möjlig tolkning är att H står för Håkan, Magnus son, och kung av Norge. Men är dessa mynt då svenska eller norska? Och var är de slagna? Vi vet inte.

 

Till sist en kommentar om de penningar med en bokstav eller symbol mellan två motställda kronor (LL grupp XXIX): Dessa penningar förekommer i fynden samtidigt som strålringpenningarna. Nyare studier tyder på att majoriteten av penningarna i denna grupp – kanske alla – med stor sannolikhet är norska. Jag har därför valt att inte behandla dessa i denna översiktliga presentation av Magnus mynt.